DE RASKA HERRARNE AF BOIS-DORE,
Historisk roman
af GEORGE SAND.
(Ufversättning af PEHR EDVIN STENFELT.)
Forts. fr. n:r 1205 (B).
De båda ryttarne hade träffats under vägen
och helsat på hvarandra. Mario, som såg att
den okände var en äldre man, hade hållit inne
sin häst för att låta honom passera. Men den
okände visade sig mycket artig; han vägrade
på det bestämdaste att rida om den unge man-
nen. Hästarne började springa bredvid hvar-
andra.
— Jag finner, min herre, sade Mario, att
våra hästar hålla jemna steg med hvarandra,
hvilket bevisar bådas förträfflighet; ty jar har
så svårt att hålla min tillbaka, att mina följe-
slagare rest före mig, på det att vi måtte nå-
gorlunda samtidigt komma till målet för ridten.
— Hvad som är en brist hos er ypperlige sprin-
gare är en förtjenst hos min, svarade den okände.
Som jag nästan alltid färdas ensam, behöfver jag
icke öfveranstränga min häst. När det derför
blir fråga om någon täflan så... Men törs jag
fråga, min herre, hvar jag har haft den äran
att se er förr? Ert behagliga ansigte är mig
icke alldeles obekant.
Mario betraktade ryttaren uppmärksamt och
gade derefter:
— Det var i Bourges vi sågo hvarandra
sist... för fyra år sedan vid prinsens döpelse,
— Ni är således verkligen den unge grefven
af Bois-Dor?
— Ja, herr abb6 Poulain, svarade Mario, i
det han åter förde handen till hatten.
— Jag är glad öfver att återfinna er sådan