Meddelanden från allmänbhetem. DET SKANDINAVISKA SPRÅKET. Vårt älskade modersmål har på sedzare tiden, dels genom språkforskares åtgöranden, dels genom okunnighet kommit till den grad i förfall, att det ar sällsynt att två personer äro öfverens om stafningen deraf. Det hotas nu ytterligare af förgängelse genom ett förslag att bringa det i likhet med danskan(1) Att det finnes personer som önska en politisk förening de tre nordiska länderna emellan må nu vara deras exsak: i politikon är hvarje åsigt otillräkneligt; der gäller alltid den jesuitiska satsen att alla medel äro tillåtliga, blott åe föra till målet. Men att det finnes svenskar som äro till den grad utan fosterlandskänsia, så glömska af att de äro födda i Sverige, att de skulle vilja uppoffra sitt eget modersmål, det är väl mycket Då man icke ens värderar och förstår att taga vara på sitt modersmål, hvad skal då anses heligt, hvad skall då kunra begäras af fosterlandets söner? Finns det väl något som så uppehåller en nation, gcom så håller den tillsammans som språket? Det är den bästa enheten, det bästa standaret för en nation. Och nu vill man uppoffra det för en politisk id6! Och till och med våra förnämsta läroverks lärare hafva pansa att sätta sig i spetsen för en sådan vandalism. Att förändra svenska språket cch försöka sammanjemka det med ett annat, och dertill med danskan, skulle väcka åtlöje, om ej sorgen öfer tanklösheten ötverväldigade hvarje annan änsla. Då andra nationer söka att förbättra sitt språk, att rena det och hålla det på sin egen grund, då tänka några bland oss på att jemka(1) det efter ett annat språk! Det är verkligen en beundransvärd sjelfständighet som uppenbarar sig häri. Man vore frestad att tro det Spaniens fördrifna jesuiter redan hunnit hit som förstärkning åt förstörarne af allt fosterländskt och nu försöka angripa vid roten, väl