att förblifva barn. Hvad markisen beträffar,
var han fortfarande en smula stött öfver de
Beuvres uppförande. Men grollet kunde icke
bli varaktigt. De gamla vännerna begynte
snart språka, såsom om ingenting händt. Lau-
riane skrattade och lekte med sin oskyldige
älskare.
— Granne, sade då gubben de Beuvre till
Bois-Dorå, ni får inte visa mig sura miner.
Er id angående dessa barns framtid var ju
en galenskap. Se, huru väl de trifvas tillsam:
mans, då det är fråga om lek och ras. Detta
vittnar om att de ej kunna komma att bli kära
i hvarandra. Ni skall betänka att en alltför
ung man ej länge kan nöja sig med en enda
qvinna, och att en öfvergifven bustru blir svart-
sjuk och trätgirig. För öfrigt finnes ett hin-
der för Marios och Laurianes förening, ett
hinder som vi icke tänkt på: den ene är ka-
tolik, den andra deremot protestant.
— Denna omständighet är icke något hin-
der, yttrade markisen. Man nöjer sig med en-
dera kyrkans vigsel; sedan får den ena par-
ten återgå till den religion som...
— Ja, ja, så der resonnerar ni, gamle otrog-
ne, som tillhör två kyrkor d. v. g ingen; helt
annat är det med 033...
— Talar vi om er sjelf, granne? Jag bryr
mig ej om, hvilken lära ni inför verlden be-
känner; men det kan jag säga er uppriktigt,
att jag för min del fullt och fast tror på Gud,
under det att ni icke tror på honom.
— Kanske! Hvem vet? skrifver Montaigre;
men min dotter tror, och ni skall ej tvinga
henne att offra sin öfvertygelse.
— Hon behöfver ej uppoffre sig. Här har
hon haft sin fullafrihet att bedja till Gad på
det sätt hon sjelf velat. Mario och hon ha
förrättat sin aftonbön tillsammans, och det har
aldrig fallit dem in att disputera.fäFör öfrigt