— Nej, den är icke ny, svarade Wilhelm. Sedan ett par tre år tillbaka har jag tänkt på er. Men med afseende på er ungdom och er. sorg har jag ej velat så snart öppna mitt rta. — Tillåt mig hysa tvifvel om sanningen af denna uppgift, sade Lauriane, för hvilken ryktet förkunnat att Wilhelm alltid fört ett gladt lif och nyligen svärmat för åtskilliga giftasvuxna flickor. — Min fru dotter, inföll slutligen herr de Beuvre, tillåt mig upplysa er, att Wilhelm icke talar osanning. Redan för längesedan, det har jag mig bekant, vaknade hos honom tanken på att begära er till sin maka. Men efter hvad jag tycker, har han dröjt för länge med att fria. — För länge? Huru? Skalle Lauriane händelsevis redan vara...? — Nej, nej, visst inte! utropade de Beuvre skrattande. Min dotter har icke lofvat sig åt någon, om ej åt vår unge granne markisen af Bois-Dorå eller den allvarlige man, herr grefve de Bois-Dor, som sofver derborta i hörnet, medan man friar till hans älskarinna. Mario, förlägen och sårad, vände sig ej om. Man trodde att han sof; rmohrinnan ensam märkte att han grät. Markisen reste sig upp och svarade med en liflighet, som han ej vanligen visade: o— Min granne, jag är förvissad om att ni genom detta gäckeri vill bestraffa ozs för det vi iakttaga tystnad; men vi skola ej tiga längre. Ni får lof att förlåta mig, Wilhelm; ty så sann himlen hvälfver Big öfver våra hufvadeu, anser jag er vara en utmärkt bra och hederhg man, i allo värdig att bli vår Laurianes lycklige make. Men utan att vilja er illa, förklarar jag här öppet att jag friat före er samt blifvit uppuntrad så väl af henne som af hen Pe Wtro ji