— Nej, den är icke ny, svarade Wilhelm.
Sedan ett par tre år tillbaka har jag tänkt på
er. Men med afseende på er ungdom och er.
sorg har jag ej velat så snart öppna mitt
rta.
— Tillåt mig hysa tvifvel om sanningen af denna
uppgift, sade Lauriane, för hvilken ryktet för-
kunnat att Wilhelm alltid fört ett gladt lif
och nyligen svärmat för åtskilliga giftasvuxna
flickor.
— Min fru dotter, inföll slutligen herr de
Beuvre, tillåt mig upplysa er, att Wilhelm icke
talar osanning. Redan för längesedan, det har
jag mig bekant, vaknade hos honom tanken på
att begära er till sin maka. Men efter hvad
jag tycker, har han dröjt för länge med att fria.
— För länge? Huru? Skalle Lauriane hän-
delsevis redan vara...?
— Nej, nej, visst inte! utropade de Beuvre
skrattande. Min dotter har icke lofvat sig åt
någon, om ej åt vår unge granne markisen af
Bois-Dorå eller den allvarlige man, herr grefve
de Bois-Dor, som sofver derborta i hörnet,
medan man friar till hans älskarinna.
Mario, förlägen och sårad, vände sig ej om.
Man trodde att han sof; rmohrinnan ensam
märkte att han grät. Markisen reste sig upp
och svarade med en liflighet, som han ej van-
ligen visade:
o— Min granne, jag är förvissad om att ni
genom detta gäckeri vill bestraffa ozs för det
vi iakttaga tystnad; men vi skola ej tiga längre.
Ni får lof att förlåta mig, Wilhelm; ty så sann
himlen hvälfver Big öfver våra hufvadeu, anser
jag er vara en utmärkt bra och hederhg man,
i allo värdig att bli vår Laurianes lycklige
make. Men utan att vilja er illa, förklarar jag
här öppet att jag friat före er samt blifvit upp-
untrad så väl af henne som af hen Pe
Wtro ji