Emot dödsstraffet. Otvifvelaktigt blifver frågan om dödsstraffets afskaffande åter upptagen vid nästa riksmöte, och det skall i sanning ej vara utan sin märkvärdighet att erfara vår n. v. justitie-statsministers hållning vid det tillfället, som erbjuder honom en mycket generad position, nu sedan han antagligen förordat, att Margareta Larsson, den största uppenbara missdåderska, Sophie Ekvall inberäknad, som vårt land för närvarande har att uppvisa, måtte från dödsstraffet förskonas. Insändaren frågar om, efter en sådan benådning, någon annan förbrytare hädanefter kan straffas till lifvet; om man efter detta vill påstå att nämnde straff kan anses qvarstå i lagen såsom ett verksamt, ett afskräckande hot? Vill hr De Geer vidhålla detta, torde man kunna spörja, hvarföre Margareta Larsson benådades? Svaras att det skedde, emedan man ej vidare vill hugga hufvudet af sin nästa, så återstår att få upplyst hvarför man ej lika gerna kan utstryka dödsstraffet ur vår lagbok. Att låta det figurera der, äfven om det ej användes, bevisar dels en rest af barbarism, dels en otillbörlig feghet att icke våga sig taga steget ut. Om samma straffs rättmätighet och nödvändighet har man i århundraden talat och skrifvit mycket; men likväl tror ins. att man, under libelleringen, förbisett en omständighet af ojemförligt den största vigten. Insändaren vill i korthet vidröra den, äfven med fara att vårt ands lagskipare, hvilkas litterära bildning, tyvärr, i allmänhet ej sträcker sig långt utom innehållet af vär lagboks nötta permar, skulle rycka på axlarne deråt. : Med undantag af vågra beklagansvärda atheister och mMaterialister, torde det ej falla någon kristen in att förneka, det vi af Gud fått oss denna lilla jord anvisad till provisionel vistelseAr Alltså — Han har satt oss hit, tills viare. Men Han gör ingenting atan afsigt och ändamål, och då vi något hvar fått erfara, att jordelifvet är fullt af lidande, sorg och allt slags