Emot dödsstraffet.
Otvifvelaktigt blifver frågan om dödsstraffets
afskaffande åter upptagen vid nästa riksmöte,
och det skall i sanning ej vara utan sin märk-
värdighet att erfara vår n. v. justitie-statsmini-
sters hållning vid det tillfället, som erbjuder
honom en mycket generad position, nu sedan
han antagligen förordat, att Margareta Larsson,
den största uppenbara missdåderska, Sophie Ek-
vall inberäknad, som vårt land för närvarande
har att uppvisa, måtte från dödsstraffet försko-
nas. Insändaren frågar om, efter en sådan be-
nådning, någon annan förbrytare hädanefter kan
straffas till lifvet; om man efter detta vill på-
stå att nämnde straff kan anses qvarstå i lagen
såsom ett verksamt, ett afskräckande hot? Vill
hr De Geer vidhålla detta, torde man kunna
spörja, hvarföre Margareta Larsson benådades?
Svaras att det skedde, emedan man ej vidare
vill hugga hufvudet af sin nästa, så återstår att
få upplyst hvarför man ej lika gerna kan ut-
stryka dödsstraffet ur vår lagbok. Att låta det
figurera der, äfven om det ej användes, bevisar
dels en rest af barbarism, dels en otillbörlig
feghet att icke våga sig taga steget ut.
Om samma straffs rättmätighet och nödvän-
dighet har man i århundraden talat och skrifvit
mycket; men likväl tror ins. att man, under
libelleringen, förbisett en omständighet af ojem-
förligt den största vigten. Insändaren vill i
korthet vidröra den, äfven med fara att vårt
ands lagskipare, hvilkas litterära bildning, tyvärr,
i allmänhet ej sträcker sig långt utom innehållet
af vär lagboks nötta permar, skulle rycka på
axlarne deråt. :
Med undantag af vågra beklagansvärda athei-
ster och mMaterialister, torde det ej falla någon
kristen in att förneka, det vi af Gud fått oss
denna lilla jord anvisad till provisionel vistelse-
Ar Alltså — Han har satt oss hit, tills vi-
are.
Men Han gör ingenting atan afsigt och ända-
mål, och då vi något hvar fått erfara, att jorde-
lifvet är fullt af lidande, sorg och allt slags