de, såsom måhända varande de svagare, skulle
ha dragit sig ur spelet. Det hände på denna
tid minsann ej så sällan att den lagliga ord-
ningsmakten måste gifva vika för motsträfviga
slottsherrar.
Markisen insåg väl, huru sakerna stodo, och
Aristandre bet sig i fingrarne af otålighet.
Han väntade blott att Bois-Dor6 skulle gifva
sina tjenare tecken till att anfalla soldaterna.
Men Bois-Dor6 var försigtig; han förstod att
det var af högsta vigt att han vid detta till-
fälle betedde sig klokt.
Herr de Beuvre hade alltför mycket kom-
prometterat sig, för att icke ett försök attför-
svara hans sak med skäl skulle kunna anses
såsom en uppresning mot den kuugliga myndig-
heten. Om en hel fiendtlig armå uppställt sig
utanför Briantes portar, i stöllet för att, såsom
nu, ett fåtal soldater i konungens namn der
tagit plats, skulle hvarje fosterlandsälskande
ädling ha ansett dessa portar mindre väl be-
vakade.
Oaktadt sin fordom visade uppstudsighet och
sin böjelse för protestantismen, hade Bois-Dorå
städse, alltsedan ätten Valois utgick, betraktat
konungen såsom det personifierade Frankrike;
och vid denna tid, då reformationens vänner,
ehuru mot sin vilja, funno nödigt att öfver-
lemna afgörandet af våra vigtiga frågor åt ut-
ländska och fiendtliga makter, var markisen
genomträngd af en verm nationalkänsla.
Emellertid ville han icke till rågot pris öfver-
gifva sin väns dotter.
Han visste, huru man i klostren på allt sätt
förföljde barn af protestantiska föräldrar, och
kanske skulle Lauriane, genom at: visa ett
energiskt motstånd, hvilket man hos en person
med hennes karakter väl knonde förutsätta, bli
behandlad med mer än vanlig stränghet.
Denna olycka måste man genom fintlighet