honom dAlvimars anteckningar samt påpeka hvad den aflidne skrifvit om honom sjelf och prinsen. Å Herr Poulain kunde icke vederlägga hvad som sålunda kommit i dagen, och han försökte det icke heller. Den ångest och dö qval, han utstått, hade betydligt nedslagit hans mod. — Herr de Bois-Dor, sade han suckande och i det han aftorkade den kallsvett som ännu fuktade hans panna vid minnet af hvad ban lidit; jag har sett döden på nära håll, och jag fruktade den icke; men den visade sig för mig i en så vederstygglig skepnad, att jag beslöt gå i kloster, ifall jag skulle komma ut ar den håla i hvilken man begrafvit mig lefvande. Se, jag är nu befriad ur detta täsgelse, och jag vili icke mera taga parti för eller emot någon menniska här i verlden; hvarje intresse är mig likgiltigt. I den undangömda cell, dit jag tager min tillflykt, vill jag tänka endast på min eviga salighet, och om ni behagade tillåta mig att vistas uti klostret i Varenne, skulle jag ingenting högre önska. — Må ske, svarade Bois-Dor6, med vilkor att ni ger mig sanna upplysningar angående hvad som tilldragit sig på Brilbault. Jag vill icke trötta er genom onyttiga frågor: jag våt trefjardedelar af hvad. ni sjelf har er bekant. Blott om en sak skall ni underrätta mig; säg, herr kyrkoherde, tillstod WVAlvimar för or att han mördat min bror? — Ni begär att jag skall uppdaga hvad som under bikten blifvit mig anförtrodt, genmälde herr Ponlain; och jag skulle, såsom min pligt fordrar, helt kort och godt svara nej, såvida icke herr VAlvimar, hvilken i sista stunden erfor en djup ånger, hade ålagt mig att yppa allt efter hans egen och Sanchos död, hvilken ban icke trodde vara så nära förestående. Vet då, att herr WVAlvimar, hvilkens mor, ehuru till