honom dAlvimars anteckningar samt påpeka
hvad den aflidne skrifvit om honom sjelf och
prinsen. Å
Herr Poulain kunde icke vederlägga hvad
som sålunda kommit i dagen, och han försökte
det icke heller. Den ångest och dö qval, han
utstått, hade betydligt nedslagit hans mod.
— Herr de Bois-Dor, sade han suckande
och i det han aftorkade den kallsvett som ännu
fuktade hans panna vid minnet af hvad ban lidit;
jag har sett döden på nära håll, och jag fruk-
tade den icke; men den visade sig för mig i
en så vederstygglig skepnad, att jag beslöt gå
i kloster, ifall jag skulle komma ut ar den håla
i hvilken man begrafvit mig lefvande. Se, jag
är nu befriad ur detta täsgelse, och jag vili
icke mera taga parti för eller emot någon men-
niska här i verlden; hvarje intresse är mig lik-
giltigt. I den undangömda cell, dit jag tager
min tillflykt, vill jag tänka endast på min eviga
salighet, och om ni behagade tillåta mig att
vistas uti klostret i Varenne, skulle jag ingen-
ting högre önska.
— Må ske, svarade Bois-Dor6, med vilkor
att ni ger mig sanna upplysningar angående
hvad som tilldragit sig på Brilbault. Jag vill
icke trötta er genom onyttiga frågor: jag våt
trefjardedelar af hvad. ni sjelf har er bekant.
Blott om en sak skall ni underrätta mig; säg,
herr kyrkoherde, tillstod WVAlvimar för or att
han mördat min bror?
— Ni begär att jag skall uppdaga hvad som
under bikten blifvit mig anförtrodt, genmälde
herr Ponlain; och jag skulle, såsom min pligt
fordrar, helt kort och godt svara nej, såvida
icke herr VAlvimar, hvilken i sista stunden erfor
en djup ånger, hade ålagt mig att yppa allt
efter hans egen och Sanchos död, hvilken ban
icke trodde vara så nära förestående. Vet då,
att herr WVAlvimar, hvilkens mor, ehuru till-