— Säg mig, Lauriance, tycker du mer om
mig än din förra man?
— Härpå kan jag icke gifva dig något svar:
Mario; Helyon var min man, och det är du
inte nu.
— Du höll således af: honom derför att han
var din man?
— Jag vet inte; jag brydde mig just icke
mycket om honom, då han ännu var min kusin;
jag fann honom så odräglig och bullersam. Men
när man: förde oss till reformerta kyrkan och
der sade till .oss: nu ären I gifta; IT kommen
icke att se hvarandra, förrän om sju eller åtta
år, men det är er pligt att älska hvarandra;
då svarade jag: min pligt vill jag lyda; och
gedan bad jag för min man alla dagar, bad
Gud lära -mig. att. älska honom då jag en gång
skulle få se honom åter.
— Och du har aldrig sedan dess träffat ho-
nom? Var du bedröfvad när han dog?
— Ja, Mario; han var min frände, och jag
begrät honom derför mycket!
— Men om jag, som hvarken är din kusin
eller din man, skulle dö, månne du då också
skulle gråta?
— Mario, sade Lauriane, du får ej tala om
att dö; man påstår att det bringar en olycka,
om man tänker på döden i sin ungdom. Jag
vill inte att du skall skiljas från lifvet så snart,
och jag säger dig ännu en gång att du är mig
mycket kär. l
— Men vill du icke lofva mig att jag får
bli din man?
— Ah! Mario, icke lärer du, när du blir
stor, vilja ha mig till din hustru? Du vet ju
ej ena om du vill gifta dig, då tiden dertill är
nne.
— Lanuriane, jag vill icke hafva någon annan
än dig till hustru, emedan du är god och äl-