visade Mario spåren. Jag vet väl att dessa
ziguenare icke äro stort bättre än hundar, men
likväl bör man ej... Kanske det är den stac-
kars Charassons lille son, som, då han såg att
ni ville rädda denhär mannen, skyndat att häm-
nas sin fars död, medan ni aflägsnade er en
stund. Vare hur som helst, är det ett satans
tilltag; och man ser häraf tydligen att ondt
alltid blir det ondas lön.
— Ja, du har rätt, min vän, svarade Mario.
Du förstår du, att en döende icke längre får
anses för en fiende. Mens, ser du, gömmer sig
inte lilla Pilar vid busken derborta?
— Jag vet inte, hvem Pilar är; men den
der ungen känner jag igen. Se, hora hon
springer!
— Ja, jag ser henna nog, och iag vet nu
hvem dena demoniska varelse är, som mördat
Pilen. Låt henno fly, kask; och må kon af-
lägsna sig så långt som möjligt härifrån.
— Nu bör herr grefven icke stanra längre
på den här obehagliga platsen, sade Aristandre.
Jag skall emellertid gräfva ned liket, innau
det biir uppätet af-korpar och iråkor.
Den utiröttade Mario gick att hemta en väl
behötlig bvila.
Han sof dock biott en timma uti en läxdstol
bredvid mohrinnans bädd. Sedan egnade han
äter sing omsorger åt da många, som deraf
vora i behof.
Sedan markisen skyndsamt gjort sin toalett,
tog ban emot besök uf ortens fogde, inför hvil-
ken embetsman han, jemte herrar WArs och
Coulogne, afgsaf redogörelse för hvad som till-
dragit sig.
LX.
Dagen framskred.
Efter mödorna hade lugnet utbredt gig öfver