DE RASKA HERRARNE AF BOIS-DORE,
IHistorisk romen
af GEORGE SAND.
(Ufversättning af PEHR EDVIN STENFELT.)
Forts. fr. föreg. n:r.
— Det tjenar ingenting till, herr Mario, sade
Aristandre. Och huru skulte det väl vara möj-
ligt för honom avt åter repa sig. Jag sielf bar
sårat honom, och jag minnes nu att jag slog
till med all kraft. Men det säger jag att jag
ej stoppat mull och småstenar i munnen på
honom, hvarigenom han måste qväfvas; sådant
befattar jag mig ej med.
— Mull och småstenar? svarade Mario, i
det han med fasa och öfverraskring botraktade
aiguenaren. Han jemrade sig ju och suckade
nyss; inte hade Han då någonting i munnen.
Kanske den stackarna bar velat förkorta döds-
kampen och sjelf på detta sätt sökt qväfva
sig!
Och då han lutade sig nod öfver den olyck-
lige för att försöka på något sätt bortkrafsa
mullen, gjorde Pilen en rörelse med armen, som
betydde:
— Jag kan i alla fall ej räddas; 13t mig dö
i fred.
Hans pekfinger utsträcktes härvid, likasom
ville han angifva, åt hvilket håll hans mördare
tagit vägen. Omedelbart derefter var hau död.
Marios ögon riktades åt det sålunda påpe-
kade hållet; men han såg ingen.
Aristandre deremot varseblef färska spår efter
ca mycket liten fot på den leraktiga marken.
Dessa spår omgåfvo likets hufvui tamt gingo
derefter i den riktning, som Pilen anpifvit.
— Att det kan finnas barn, som äro i stånd
.ill-dylikt! sade den gode kusken, i det han