DE RASKA HERRARNE AF BOIS-DORE, IHistorisk romen af GEORGE SAND. (Ufversättning af PEHR EDVIN STENFELT.) Forts. fr. föreg. n:r. — Det tjenar ingenting till, herr Mario, sade Aristandre. Och huru skulte det väl vara möjligt för honom avt åter repa sig. Jag sielf bar sårat honom, och jag minnes nu att jag slog till med all kraft. Men det säger jag att jag ej stoppat mull och småstenar i munnen på honom, hvarigenom han måste qväfvas; sådant befattar jag mig ej med. — Mull och småstenar? svarade Mario, i det han med fasa och öfverraskring botraktade aiguenaren. Han jemrade sig ju och suckade nyss; inte hade Han då någonting i munnen. Kanske den stackarna bar velat förkorta dödskampen och sjelf på detta sätt sökt qväfva sig! Och då han lutade sig nod öfver den olycklige för att försöka på något sätt bortkrafsa mullen, gjorde Pilen en rörelse med armen, som betydde: — Jag kan i alla fall ej räddas; 13t mig dö i fred. Hans pekfinger utsträcktes härvid, likasom ville han angifva, åt hvilket håll hans mördare tagit vägen. Omedelbart derefter var hau död. Marios ögon riktades åt det sålunda påpekade hållet; men han såg ingen. Aristandre deremot varseblef färska spår efter ca mycket liten fot på den leraktiga marken. Dessa spår omgåfvo likets hufvui tamt gingo derefter i den riktning, som Pilen anpifvit. — Att det kan finnas barn, som äro i stånd .ill-dylikt! sade den gode kusken, i det han