n RE RR are få se sitt rof framträda. För den dystre spanjoren var det en stor fördel att han icke det minsta behöfde frukta för sitt eget lif och således kunde fasthålla sitt mål för ögonen. Han hade ej minsta tanke för morgondagen, ej ens för stunden, uppfylld af faror. Han bad till himlen endast om en minut, för att njuta af och fullborda sin hämnd. Äfven då de flyende banditerna under vilda tjut störtado sig mot portgallret, rörde sig Hancho, lika litet som stenarne i muren, ur stället. Det tjenade till ingenting att de, ursinniga och förtviflade, ropade åt honom: — Ned med vindbryggan! Gallret! Vindbryggan! Han var döf; hvad brydde han sig om sina medbrottslingar ! Ziguenarne sågo sig nödsakade att på detta sätt söka rädda sig. Deras qvinnor och barn uppgåfvo jemmerliga klagorop. Alltjemt till häst och omgifven af de sina, höll Bois-Dor6 återstoden af denna mördareoch tjuf-hop fortfarande sammanpackad såsom i en bur. Qvinnorna, som ursinnigt sökte försvara sina barn, vände sig i förtviflans raseri mot honom. — Gifven er allihop! utropade markisen, intagen af en känsla af medlidande. Jag skänker er lifvet för era barns skull. Men ingen gaf sig. De olycklige troåde ej på segrarens ädelmod; de förstodo icke hvad godhet ville säga, och denna egenskap -— det måste man medgifva — var sällsynt hos den tidens höga herrar. Markisen var nödsakad att hålla sitt folk tillbaka, för att hindra att de oskyldiga massakrerades, i fall det nu fanns några oskyldiga bland dessa små vildar, som redan fått lära sig alla slags brott.