n - RE RR -
are få se sitt rof framträda. För den dystre
spanjoren var det en stor fördel att han icke
det minsta behöfde frukta för sitt eget lif och
således kunde fasthålla sitt mål för ögonen.
Han hade ej minsta tanke för morgondagen, ej
ens för stunden, uppfylld af faror. Han bad
till himlen endast om en minut, för att njuta
af och fullborda sin hämnd.
Äfven då de flyende banditerna under vilda
tjut störtado sig mot portgallret, rörde sig
Hancho, lika litet som stenarne i muren, ur
stället. Det tjenade till ingenting att de, ur-
sinniga och förtviflade, ropade åt honom:
— Ned med vindbryggan! Gallret! Vind-
bryggan!
Han var döf; hvad brydde han sig om sina
medbrottslingar !
Ziguenarne sågo sig nödsakade att på detta
sätt söka rädda sig. Deras qvinnor och barn
uppgåfvo jemmerliga klagorop.
Alltjemt till häst och omgifven af de sina,
höll Bois-Dor6 återstoden af denna mördare-
och tjuf-hop fortfarande sammanpackad såsom
i en bur.
Qvinnorna, som ursinnigt sökte försvara sina
barn, vände sig i förtviflans raseri mot honom.
— Gifven er allihop! utropade markisen, in-
tagen af en känsla af medlidande. Jag skänker
er lifvet för era barns skull.
Men ingen gaf sig. De olycklige troåde ej
på segrarens ädelmod; de förstodo icke hvad
godhet ville säga, och denna egenskap -— det
måste man medgifva — var sällsynt hos den
tidens höga herrar.
Markisen var nödsakad att hålla sitt folk
tillbaka, för att hindra att de oskyldiga massa-
krerades, i fall det nu fanns några oskyldiga
bland dessa små vildar, som redan fått lära sig
alla slags brott.