emot dem och göra min af att kasta markisen
ur sadeln.
— Huru! min frände, sade Bois-Dor, märker
ni icke att det är jag?
— Ah! hvem tusan skulle kunna tänka något
sådant? Hvarför bär ni denna förklädnad? Hvad
är det för hvitt ni har på hufvudet, frände?
Har ni fått en stubb på er, eller hvad är det
som fladdrar kring era ben? Jag ville skaffa
mig underrättelser om er; och när jag kom
närmare, trodde jag mig igenkänna er häst och
likaså Marios; men jag inbillade mig att ni
sjelfva voro tjufvar som röfvat djuren från deras
egare, kanske efter att hafva mördat dessa!
Ar det verkligen Mario? Ni måste tillstå, att
Di styrt ut er på ett högst sällsamt sätt.
— Det är sannt, sade Markisen, som nu erin-
rade sig sitt köksförkläde och sin linnemössa,
hvilka han icke haft tid att taga af sig; jag
är ej klädd såsom en krigare, och jag skulle
blifva er förbunden, om ni ville låna mig en
hatt samt nödiga vapen; ty jag har vid sidan
endast en köksknif, och i hvilket ögonblick som
helst kunna vi bli anfallna af fiender.
— Se här, se här, sade Wilhelm, i det han
räckte honom sin egen hatt samt vapen, som
tillhörde en af hans tjenare; och må vi nu
skynda 0s8 genast härifrån; ty ert slott synes
vara i fara.
Bois-Dor6 trodde att Wilhelm var illa un-
derrättad.
— Nej! sade han; banditerna voro ännu för
en half timma sedan i Etalie.
— I Etali? utropade Wilhelm. I sådant
fall böra vi brådska ännu mera, för att icke
råka mellan tvenne eldar.
Det var ej tid till att utbyta några närmare
förklaringar. Man begaf sig genaste vägen och
så skyndsamt som möjligt till Briantes.