emot dem och göra min af att kasta markisen ur sadeln. — Huru! min frände, sade Bois-Dor, märker ni icke att det är jag? — Ah! hvem tusan skulle kunna tänka något sådant? Hvarför bär ni denna förklädnad? Hvad är det för hvitt ni har på hufvudet, frände? Har ni fått en stubb på er, eller hvad är det som fladdrar kring era ben? Jag ville skaffa mig underrättelser om er; och när jag kom närmare, trodde jag mig igenkänna er häst och likaså Marios; men jag inbillade mig att ni sjelfva voro tjufvar som röfvat djuren från deras egare, kanske efter att hafva mördat dessa! Ar det verkligen Mario? Ni måste tillstå, att Di styrt ut er på ett högst sällsamt sätt. — Det är sannt, sade Markisen, som nu erinrade sig sitt köksförkläde och sin linnemössa, hvilka han icke haft tid att taga af sig; jag är ej klädd såsom en krigare, och jag skulle blifva er förbunden, om ni ville låna mig en hatt samt nödiga vapen; ty jag har vid sidan endast en köksknif, och i hvilket ögonblick som helst kunna vi bli anfallna af fiender. — Se här, se här, sade Wilhelm, i det han räckte honom sin egen hatt samt vapen, som tillhörde en af hans tjenare; och må vi nu skynda 0s8 genast härifrån; ty ert slott synes vara i fara. Bois-Dor6 trodde att Wilhelm var illa underrättad. — Nej! sade han; banditerna voro ännu för en half timma sedan i Etalie. — I Etali? utropade Wilhelm. I sådant fall böra vi brådska ännu mera, för att icke råka mellan tvenne eldar. Det var ej tid till att utbyta några närmare förklaringar. Man begaf sig genaste vägen och så skyndsamt som möjligt till Briantes.