serade Sofia, i hvars kölvatten båtarne sedan
ordnade sig; då ångfartyget gått till ankars,
gingo officerarne från båtarne i land på Kungs-
Ibrokajen, der stationsbefälhafvaren, amiral Sun-
din, jomte kommendanten och ett stort antal af
stadens innevånare voro samlade, för att väl-
komna chefen, baron von Otter, då han kom i
land. En demonstration sådan som denna, So-
fiast chef och besättning till ära, var en he-
dersbevisning, som ingen här minnes förut vara
gifven åt något hemkommande örlogsfartyg, och
egde sin betydelse deruti, att den gafs afkam-
rater, hvilka sjelfva pröfvat sjömannens mången
gång hårda och betänkliga situationer, och der-
igenom, bättre än många andra, känna hvad slags
nerver och egenskaper som måste sättas i verk-
samhet under en expedition, synnerligast en sådan
som den ifrågavarande. En annan nordpolsfa-
rare från en af professor Nordenskiölds före-
gående ishafsresor, kapten B. Lilliehöök, var
äfven bland officerarne i båteskadern.
Två primadonnor. En dansk tidning
meddelar följande bref från vår berömda lands-
maninna Kristina Nilsson till direktören för
Stora Operan i Paris, Perrin, och skrifvet med
anledning af fru Miolan Carvalhos engagement
vid denna scen. Brefvet, hvars autenticitet dock
torde tarfva bekräftelse, skulle ha haft följande
lydelse:
8 Till
Hr E. Perrin, direktör för Operan. .
Hr Direktör!
M:me Carvalhos engagement vid Operan just i
samma ögonblick då repetitionerna på Faust
skola börja ingifver mig ganska naturligt den ön-
skan att åt henne öfverlåta Margarethas parti, som
hon först och med så stort bifall utfört. Jag an-
ser mig så mycket mera skyldig den stora konst-
närinnan detta erbjudande, som jag hade den iiran
att debutera vid hennes sida på den franska scen,
hvars publik mottog mig med en välvilja, för hvil-
ken jag är utomordentligt tacksam.
I det jag gläder mig öfver detta tillfälle att
kunna egna m:me Carvalhos utmärkta talang min
oskrymtade beundran är jag beredd till att ögon-
blickligen öfvertaga en at de andra roller, som
mitt kontrakt med Stora Operan tillförsäkrat mig.
Jag förblifver, hr direktör,
Eder 0. 8. v.
Christina Nilsson.
Under de smickrande blommorna läser
man ej otydligt fruktan för en måhända farlig
medtäflarinna.
August Blanche.
Midt under festjublet i går middag gick
igenom de oräkneliga folkmassorna en hvisk-
ning, ett sorgebud: August Blanche är död.
Det spred sig med blixtens hastighet och
med blixtens förlamande kraft. Man hade
ju sett honom nyss, glad och ungdomlig
som vanligt, man hade bevittnat hans till-
fredsställelse öfver att få upplefva en så-
dan festdag som gårdagen, för hvilken han
genom ord och handling verkat kanske mer
än andra, man visste ju att han helt nyss,
för !2 timma sedan, varit värd — och den
angenämaste värd — för studentsångarne,
hvilka vid sin ankomst hit inbjödos till fru-
kost å hotell Phenix — ja, och ändock:
sorgebudet gick och kom, hviskningen för-
byttes i tydliga ord, det fanns ej tvifvel
mer: August Blanche är död!
Det var ett brutet accord i festhymnen,
SvIL försbtämde lela publilson.
Vi anse för öfverflödigt att ens 1 all-
männaste drag söka teckna den lefnadsbana,
som afslutats vid Aug. Blanches bår; ty
den ligger öppen och solbelyst — lyst af
den kärlek, som Blanche skänkte sitt folk
och som detta i rikt mått skänkte honom
tillbaka — och ingen af våra framstående
män kan berömma sig af att vara så all-
mänt personligt känd som B. varit. Blanche
skyggade nemligen aldrig tillbaka för att,
när det gällde, när han visste att han hade ett
ord att säga och ett ord som vägde tungt,
stiga fram och lägga detta i vågskålen för
den sak, han alltid kämpade för, folkets,
fäderneslandets intressen, som voro hans
egna.
Hvad Blanche ville var att hjertats
rätt skulle göra sig gällande i lifvets alla
förhållanden, i politiken såväl som i den
enskilda sammanlefnaden, och man kan nä-
stan säga att hela hans lifsarbete hade detta
yttersta mål. Derigenom blef han ock en
folkets man i detta ords renaste betydelse.
Till detta mål drogo honom hans böjel-