serade Sofia, i hvars kölvatten båtarne sedan ordnade sig; då ångfartyget gått till ankars, gingo officerarne från båtarne i land på KungsIbrokajen, der stationsbefälhafvaren, amiral Sundin, jomte kommendanten och ett stort antal af stadens innevånare voro samlade, för att välkomna chefen, baron von Otter, då han kom i land. En demonstration sådan som denna, Sofiast chef och besättning till ära, var en hedersbevisning, som ingen här minnes förut vara gifven åt något hemkommande örlogsfartyg, och egde sin betydelse deruti, att den gafs afkamrater, hvilka sjelfva pröfvat sjömannens mången gång hårda och betänkliga situationer, och derigenom, bättre än många andra, känna hvad slags nerver och egenskaper som måste sättas i verksamhet under en expedition, synnerligast en sådan som den ifrågavarande. En annan nordpolsfarare från en af professor Nordenskiölds föregående ishafsresor, kapten B. Lilliehöök, var äfven bland officerarne i båteskadern. Två primadonnor. En dansk tidning meddelar följande bref från vår berömda landsmaninna Kristina Nilsson till direktören för Stora Operan i Paris, Perrin, och skrifvet med anledning af fru Miolan Carvalhos engagement vid denna scen. Brefvet, hvars autenticitet dock torde tarfva bekräftelse, skulle ha haft följande lydelse: 8 Till Hr E. Perrin, direktör för Operan. . Hr Direktör! M:me Carvalhos engagement vid Operan just i samma ögonblick då repetitionerna på Faust skola börja ingifver mig ganska naturligt den önskan att åt henne öfverlåta Margarethas parti, som hon först och med så stort bifall utfört. Jag anser mig så mycket mera skyldig den stora konstnärinnan detta erbjudande, som jag hade den iiran att debutera vid hennes sida på den franska scen, hvars publik mottog mig med en välvilja, för hvilken jag är utomordentligt tacksam. I det jag gläder mig öfver detta tillfälle att kunna egna m:me Carvalhos utmärkta talang min oskrymtade beundran är jag beredd till att ögonblickligen öfvertaga en at de andra roller, som mitt kontrakt med Stora Operan tillförsäkrat mig. Jag förblifver, hr direktör, Eder 0. 8. v. Christina Nilsson. Under de smickrande blommorna läser man ej otydligt fruktan för en måhända farlig medtäflarinna. August Blanche. Midt under festjublet i går middag gick igenom de oräkneliga folkmassorna en hviskning, ett sorgebud: August Blanche är död. Det spred sig med blixtens hastighet och med blixtens förlamande kraft. Man hade ju sett honom nyss, glad och ungdomlig som vanligt, man hade bevittnat hans tillfredsställelse öfver att få upplefva en sådan festdag som gårdagen, för hvilken han genom ord och handling verkat kanske mer än andra, man visste ju att han helt nyss, för !2 timma sedan, varit värd — och den angenämaste värd — för studentsångarne, hvilka vid sin ankomst hit inbjödos till frukost å hotell Phenix — ja, och ändock: sorgebudet gick och kom, hviskningen förbyttes i tydliga ord, det fanns ej tvifvel mer: August Blanche är död! Det var ett brutet accord i festhymnen, SvIL försbtämde lela publilson. Vi anse för öfverflödigt att ens 1 allmännaste drag söka teckna den lefnadsbana, som afslutats vid Aug. Blanches bår; ty den ligger öppen och solbelyst — lyst af den kärlek, som Blanche skänkte sitt folk och som detta i rikt mått skänkte honom tillbaka — och ingen af våra framstående män kan berömma sig af att vara så allmänt personligt känd som B. varit. Blanche skyggade nemligen aldrig tillbaka för att, när det gällde, när han visste att han hade ett ord att säga och ett ord som vägde tungt, stiga fram och lägga detta i vågskålen för den sak, han alltid kämpade för, folkets, fäderneslandets intressen, som voro hans egna. Hvad Blanche ville var att hjertats rätt skulle göra sig gällande i lifvets alla förhållanden, i politiken såväl som i den enskilda sammanlefnaden, och man kan nästan säga att hela hans lifsarbete hade detta yttersta mål. Derigenom blef han ock en folkets man i detta ords renaste betydelse. Till detta mål drogo honom hans böjel