LVL
Man framförde markisen och Mario, hvilken
förtviflad höll sig bredvid sin far.
Bellinda igenkände genast gossen; och öfver
hennes ansigte, som till följd af förskräckelsen
blifvit blekt, spred sig en rodnad af glädje.
— Mina vänner, ropade hon, vi ha fångat
vildsvinet och dess unge; nu må vi betinga oss
en vacker lösen, som likväl, förstår ni, skall
tillfalla endast oss d. v. s. icke delas med ty-
skarne (så kallade hon kaptenens folk) och ej
heller med BSaccages italienare. Vi ensamma
skola suga musten ur herr de Bois-Dor6. Fort
hit med papper, bläck och penna; markisen
får lof att underskrifva de vilkor, vi bestämma
för hans befrielse. Jag vet hvad han eger och
ansvarar för att han ej skall kunna undan-
gömma något. Tusen ecus åt hvar och en af
dessa tappra män, förstår du, markis? Och
hvad jag fordrar för mig sjelf, det vet du.
— Du, eländiga qvinna, må taga hela min
förmögenhet, yttrade markisen, om blott min
sons lif räddas. Gif mig en penna!
— Nej, återtog Proserpina. Det är icke nog
med din förmögenhet; jag vill äfven bära ditt
namn, och du skall förbinda dig till att ingå
äktenskap med mig.
Markisen hade ej trott att hon skulle våga i
vittnens närvaro öppet framställa sina preten-
tioner.
Men långt ifrån att bli stötta, gåfvo bandi-
terna genom skratt och bifallsrop tillkänna att
de funno påhittet ypperligt. Blodet steg Bois-
Dor åt hufvudet; den löjliga rol, som var ho-
nom anvisad, retade honom.
— Ni begär för mycket, min fru, sade han
med en axelryckning; tag mitt guld och hyad
jag för öfrigt eger, men min ära...