hans hand varit säkrare, skulle hon kanske härigenom blifvit dödad. — Afskyvärda qvinna! skrek han, förföljande henne kring rummet; ah! du vill gifta dig med dio gamle markis? Du tror mig kanske vara döf, och du vet inte att kapten Macabre sofver endast med ett öga och ett öra! Stanna der, markis; dig vill jag intet ondt; ty du har tillbakavisat de anbud, som denna Potifars hustru gjort dig. Stanna, säger jag! Hjelp mig att fånga den satans menniskan! Jag vill vrida halsen af henne och sedan göra en trumma af hennes bud. Utan att lyssna till denna kallelse, hade markisen, lemnande de båda älskande åt sitt öde, störtat utför trappan; och Mario, förskräckt af det buller, som hördes från matsalen, hade skyndat honom till mötes. Men de kande hvarken komma upp eller ned. Proserpina, jagad af Macabre, som trakterade henne med käpprapp, föll öfver dem itrappan; och från det andra hället kommo hennes soldater, för att hjelpa henne. Detta var snart gjordt. Proserpina, upphettad och med utslaget bår, sökte en tillflykt midt bland sina män, hvilka, utan aktning för kaptenen, fattade honom i båda armarne, förde honom in i salen och läste igen dörren om honom, skrattande åt hans rop och hotelser. Hvad Proserpina angår, var hon van vid dylika stormar och lugnade sig snart. Kneppt hade hon förtärt ett glas genåver, som en af hennes pager räckte henne, förrän hon med en roffogels blick sökte sitt offer, som dragit sig undan till en vrå. — Värden, värden! ropade hon. Fören hit honom! ——