hans hand varit säkrare, skulle hon kanske
härigenom blifvit dödad.
— Afskyvärda qvinna! skrek han, förföljande
henne kring rummet; ah! du vill gifta dig med
dio gamle markis? Du tror mig kanske vara
döf, och du vet inte att kapten Macabre sofver
endast med ett öga och ett öra! Stanna der,
markis; dig vill jag intet ondt; ty du har till-
bakavisat de anbud, som denna Potifars hustru
gjort dig. Stanna, säger jag! Hjelp mig att
fånga den satans menniskan! Jag vill vrida
halsen af henne och sedan göra en trumma af
hennes bud.
Utan att lyssna till denna kallelse, hade mar-
kisen, lemnande de båda älskande åt sitt öde,
störtat utför trappan; och Mario, förskräckt af
det buller, som hördes från matsalen, hade
skyndat honom till mötes. Men de kande hvar-
ken komma upp eller ned.
Proserpina, jagad af Macabre, som trakterade
henne med käpprapp, föll öfver dem itrappan;
och från det andra hället kommo hennes sol-
dater, för att hjelpa henne.
Detta var snart gjordt.
Proserpina, upphettad och med utslaget bår,
sökte en tillflykt midt bland sina män, hvilka,
utan aktning för kaptenen, fattade honom i
båda armarne, förde honom in i salen och läste
igen dörren om honom, skrattande åt hans rop
och hotelser.
Hvad Proserpina angår, var hon van vid dy-
lika stormar och lugnade sig snart.
Kneppt hade hon förtärt ett glas genåver,
som en af hennes pager räckte henne, förrän
hon med en roffogels blick sökte sitt offer, som
dragit sig undan till en vrå.
— Värden, värden! ropade hon. Fören hit
honom!
——