kon ut på att tvinga oss att återvända till våra örfäders lära. Antagom att de lyckats med i rländarnes tillhjelp, och att de hit öfverfört en half million spanska, franska och flamländska herrar och deras fölie, alla väl öfvade och disciplinerade samt färdiga att hvilket ögonblick som helst nedtrycka hvarje försök till motstånd. Naturligtvis skulle de i hvar och en af konun: garikets kyrkor ha tillsatt en af sina egna prester och förlänat honom tionde, pastorat och jordränta. Om de lyckats, så är det möjligt att England i denna stund skulle varit i samma belägenhet som Irland nu är, med den skillnad likväl, att den romersk-katolska kyrkan blifvit statskyrka. Af åtta personer torde sex ha varit goda protestanter, som kallat påfven för Antichrist, och betraktat statsreligionen som en ömklig vidskepelse. Den sjunde torde ha tillhört något annat religionssamfund, men den åt-: tonde ha vårit ön romersk katolik at spansk, fransk eller flamländsk härkomst, som blifvit uppsatt öfver de öfrige sju, med maktspråk öfver dem alla och med monopol öfver hela kyrkan, dess tionde och andra egodelar. Låt det engelska folket fråga sig, huru det skulle ha tyckt om allt detta! — Verkliga förhållandet är, att det är omöjligt att tänka sig engelska folket tåla en sådan skymf, ett sådant förtryck. Det är möjligt att tänka sig detta folk besegradt genom öfvermakt eller politiska ränkor eller båda gemensamt. Eröfringen var på sitt sätt en verkl:g och fullständig eröfring. en deremot är det alldeles omöjligt, att sex eller sju engelsmän bland åtta skulle tillåta denne åttonde att förfoga öfver det, som de anslagit åt sin kyrka, tillåta honom att sprida en lära, som stod i öppen och i bitter strid med deras egen, att de skulle till honom betala tionde och jordränta allt detta för att ständigtaf honom brännmärkas såsom lättrogne dårar samt slutligen medgifva honom att sjelf uppträda med pomp och ståt på landets vägnar. Låt engelsmännen säga hvad de vilja, de hade ej fördragit allt detta. Vid ingen tidpunkt i deras historia skulle de ha tålt det, och de äro sannerligen ej mindre behjertade nu än deras förfäder varit. Men de skulle visserligen ha gripit verket an på helt annat sätt än de stackars opolitiske irländarne och ha gjort ett så snart slut på saken, att det knappast märkts 1 historien. Engelsmännen veta detta. De veta också, att de förakta irländarne för det de så länge tålt, hvad de sjelfva aldrig skulle ha fördragit; och detta tillskrifva de den irländska karakterens underlägsenhet. Härvidlag är man nu i allmänhet benägen att hylla den grundsatsen att, när ett folk undertryckes eller styres illa, så sker det emedan det är ett lämpligt föremål för förtryck och dålig styrelse och att det har att tacka sig sjeltt derför. Det kan ju ej nekas att hos hvarje engelsman en sådan der grundtanke förefinnes, vär han påtvingar Irland det, som han sjelf ej ett enda ögonblick skulle fördraga. När någon påyrkar att få handla mot andra på ett sätt som han ej skulle tillåta pågon att handla mot honom sjelf, och det oaktadt apr sig vara en mycket god kristen, så beöfves det en ansträngning för att rätt fatta hur sådan religion och sådana tänkesätt kunna passa tillhopa, och det enda sätt att förstå detta är att antaga, att engelsmän, hvilka så handla, ej anse irländaren som sin nästa, utan såsom tillhörande ett helt annat och lägre slägte. Hvad skottarne beträffar, så är det öfverflödigt fråga hvad de skulle göra under likartade förhållanden. Vi ha sett, hvad de gjort! Engelsmännen afstå ej gerna från det antagande, att de styra hela riket och ha rättighet till förmyndareskap, ja envåldsmakt, öfver irländarne. Derföre sysselsätta de sig äfven mycket med att tänka på den saken och äro öppna för råd — hvilka ock i mängd ingå — om hvad de borde göra eller låta göra med Irland. Dagens fråga är Hvad ska! vi göra med Irland? Hur skavi behandla det? Men Irland tänker äfven och gör samma fråga, och vi ha sannerligen ingen rättighet att afgöra den utan att rådfråga Irland, — dess fem millioner katoliker lika såväl som dess sju hundra tusen medlemmar af vår kyrka. Den rätta frågan vore: hvad skola vi alla göra med en del af oss sjelfva, som har lika stora anspråk att deltaga i afgörandet af denna fråga och lika stark stämma som vi öfrige? Detta lands regering och bestämmelsen öfver dess angelägenheter äro i detta ögonblick, såsom ett sista försök, nedlagda i händerna på flera millioner valmän på de båda öarne. De göra anspråk på och hafva också utan tvifvel makten att utöfva valrätten för det ällmänna bästa på rättvisans och det sunda menniskoförståndets grundvalar. Detvore numera omöjligt att intala någon del af valmännen, antingen de nu tillhöra den gamla eller nya röstregimen, äro engelsmän eller irländare, bekänna sig till den ena eller andra läran — att de måste afhålla sig från att vidröra den eller den saken, zom vi fått i arf af våra förfäder och som derföre borde anses såsom genAm allmän Afvaranslammelzsa fär alltid fact.