kon ut på att tvinga oss att återvända till våra
örfäders lära. Antagom att de lyckats med i
rländarnes tillhjelp, och att de hit öfverfört en
half million spanska, franska och flamländska
herrar och deras fölie, alla väl öfvade och
disciplinerade samt färdiga att hvilket ögonblick
som helst nedtrycka hvarje försök till motstånd.
Naturligtvis skulle de i hvar och en af konun:
garikets kyrkor ha tillsatt en af sina egna pre-
ster och förlänat honom tionde, pastorat och
jordränta. Om de lyckats, så är det möjligt
att England i denna stund skulle varit i samma
belägenhet som Irland nu är, med den skillnad
likväl, att den romersk-katolska kyrkan blifvit
statskyrka. Af åtta personer torde sex ha varit
goda protestanter, som kallat påfven för Anti-
christ, och betraktat statsreligionen som en
ömklig vidskepelse. Den sjunde torde ha till-
hört något annat religionssamfund, men den åt-:
tonde ha vårit ön romersk katolik at spansk,
fransk eller flamländsk härkomst, som blifvit
uppsatt öfver de öfrige sju, med maktspråk
öfver dem alla och med monopol öfver hela
kyrkan, dess tionde och andra egodelar. Låt
det engelska folket fråga sig, huru det skulle
ha tyckt om allt detta! — Verkliga förhållan-
det är, att det är omöjligt att tänka sig engel-
ska folket tåla en sådan skymf, ett sådant för-
tryck. Det är möjligt att tänka sig detta folk
besegradt genom öfvermakt eller politiska rän-
kor eller båda gemensamt. Eröfringen var
på sitt sätt en verkl:g och fullständig eröfring.
en deremot är det alldeles omöjligt, att sex
eller sju engelsmän bland åtta skulle tillåta
denne åttonde att förfoga öfver det, som de
anslagit åt sin kyrka, tillåta honom att sprida
en lära, som stod i öppen och i bitter strid
med deras egen, att de skulle till honom betala
tionde och jordränta allt detta för att ständigtaf
honom brännmärkas såsom lättrogne dårar samt
slutligen medgifva honom att sjelf uppträda
med pomp och ståt på landets vägnar.
Låt engelsmännen säga hvad de vilja, de hade
ej fördragit allt detta. Vid ingen tidpunkt i
deras historia skulle de ha tålt det, och de äro
sannerligen ej mindre behjertade nu än deras
förfäder varit. Men de skulle visserligen ha
gripit verket an på helt annat sätt än de stackars
opolitiske irländarne och ha gjort ett så snart
slut på saken, att det knappast märkts 1 histo-
rien. Engelsmännen veta detta. De veta också,
att de förakta irländarne för det de så länge
tålt, hvad de sjelfva aldrig skulle ha fördragit;
och detta tillskrifva de den irländska karakte-
rens underlägsenhet. Härvidlag är man nu i
allmänhet benägen att hylla den grundsatsen
att, när ett folk undertryckes eller styres illa,
så sker det emedan det är ett lämpligt föremål för
förtryck och dålig styrelse och att det har
att tacka sig sjeltt derför. Det kan ju ej nekas
att hos hvarje engelsman en sådan der grund-
tanke förefinnes, vär han påtvingar Irland det,
som han sjelf ej ett enda ögonblick skulle för-
draga. När någon påyrkar att få handla mot
andra på ett sätt som han ej skulle tillåta på-
gon att handla mot honom sjelf, och det oaktadt
apr sig vara en mycket god kristen, så be-
öfves det en ansträngning för att rätt fatta
hur sådan religion och sådana tänkesätt kunna
passa tillhopa, och det enda sätt att förstå
detta är att antaga, att engelsmän, hvilka så
handla, ej anse irländaren som sin nästa, utan
såsom tillhörande ett helt annat och lägre slägte.
Hvad skottarne beträffar, så är det öfverflödigt
fråga hvad de skulle göra under likartade för-
hållanden. Vi ha sett, hvad de gjort!
Engelsmännen afstå ej gerna från det anta-
gande, att de styra hela riket och ha rättig-
het till förmyndareskap, ja envåldsmakt, öfver
irländarne. Derföre sysselsätta de sig äfven
mycket med att tänka på den saken och äro
öppna för råd — hvilka ock i mängd ingå —
om hvad de borde göra eller låta göra med
Irland. Dagens fråga är Hvad ska! vi göra
med Irland? Hur skavi behandla det? Men
Irland tänker äfven och gör samma fråga, och
vi ha sannerligen ingen rättighet att afgöra den
utan att rådfråga Irland, — dess fem millioner
katoliker lika såväl som dess sju hundra tusen
medlemmar af vår kyrka. Den rätta frågan
vore: hvad skola vi alla göra med en del af
oss sjelfva, som har lika stora anspråk att del-
taga i afgörandet af denna fråga och lika stark
stämma som vi öfrige? Detta lands regering
och bestämmelsen öfver dess angelägenheter äro
i detta ögonblick, såsom ett sista försök, ned-
lagda i händerna på flera millioner valmän på
de båda öarne. De göra anspråk på och hafva
också utan tvifvel makten att utöfva valrätten
för det ällmänna bästa på rättvisans och det
sunda menniskoförståndets grundvalar. Detvore
numera omöjligt att intala någon del af val-
männen, antingen de nu tillhöra den gamla eller
nya röstregimen, äro engelsmän eller irländare,
bekänna sig till den ena eller andra läran —
att de måste afhålla sig från att vidröra den
eller den saken, zom vi fått i arf af våra för-
fäder och som derföre borde anses såsom ge-
nAm allmän Afvaranslammelzsa fär alltid fact.