Vänd er för all del into om, ifall hon händelse-
vis skulle känna er.
— Gosse, skaffa mig muskot! återtog mar-
kisen, i det han klappade Mario på axeln.
Och med detsamma hviskade han i hans öra:
— Se dig inte om vidare! — Fru Pignoux,
tillade han, i det han lutade sig intill värdin-
nan, säg mig, om ni känner igen hennes an-
sigte.
— Nej, det gör jag inte, genmälde gumman.
Hon har håret kammadt så besynnerligt och
prydt med väldiga plymer... Det är en stor-
växt qvinna.
re
LIV. .
Markiser, Mario och fru Pignoux stodo i ett
hörn af rummet med ryggen vänd åt dörren
och ansigtet mot ett fönster, hvarigenom de
sågo vaktgörande soldater gå fram och åter.
Alla fönster i bottenvåningen voro försedda
med galler, så att man kunde icke hoppas att
komma ut genom dem. Och de två portarre
voro väl bevakade.
Likväl suckade markisen af otålighet.
— Ack! min son! sade ban tilb Mario, om
du ändå into varit här? Meda denna förträffiiga
köksknif skulle jag nog ha gjort de två män,
som hålla vakt vid den här porten, fullkomligt
oskadliga. Men när jag har dig med mig...
vågar jag inte... Jag är feg!
— Och om min man vore hemma, tillade fru
Pignoux, skulle han nog, så gammal han är,
med Jacques tillhjelp afdagataga de tvänne
andra vid bakporten. Men jag är rädd för att
de ha dödat min ypperlige tjenare... Ahl min
ud! här ha vi ju honom! Se, hura de elaka
enniskorna handterat honom! Han blöder!
Jacques var ful, inbunden och ondsint, men
odig och trogen,
j