Vänd er för all del into om, ifall hon händelsevis skulle känna er. — Gosse, skaffa mig muskot! återtog markisen, i det han klappade Mario på axeln. Och med detsamma hviskade han i hans öra: — Se dig inte om vidare! — Fru Pignoux, tillade han, i det han lutade sig intill värdinnan, säg mig, om ni känner igen hennes ansigte. — Nej, det gör jag inte, genmälde gumman. Hon har håret kammadt så besynnerligt och prydt med väldiga plymer... Det är en storväxt qvinna. re LIV. . Markiser, Mario och fru Pignoux stodo i ett hörn af rummet med ryggen vänd åt dörren och ansigtet mot ett fönster, hvarigenom de sågo vaktgörande soldater gå fram och åter. Alla fönster i bottenvåningen voro försedda med galler, så att man kunde icke hoppas att komma ut genom dem. Och de två portarre voro väl bevakade. Likväl suckade markisen af otålighet. — Ack! min son! sade ban tilb Mario, om du ändå into varit här? Meda denna förträffiiga köksknif skulle jag nog ha gjort de två män, som hålla vakt vid den här porten, fullkomligt oskadliga. Men när jag har dig med mig... vågar jag inte... Jag är feg! — Och om min man vore hemma, tillade fru Pignoux, skulle han nog, så gammal han är, med Jacques tillhjelp afdagataga de tvänne andra vid bakporten. Men jag är rädd för att de ha dödat min ypperlige tjenare... Ahl min ud! här ha vi ju honom! Se, hura de elaka enniskorna handterat honom! Han blöder! Jacques var ful, inbunden och ondsint, men odig och trogen, j