Det finns ett sätt för våra biskopar att
möjligtvis framskjuta frågan om de feta bi-
skopsembetenas indragning, och det är, att
genom handling jäfva det allmänna omdö-
met, att dessa embetens innehafvare i all-
mänhet icke just höra till de trägnaste ar-
betarne i Herrans vingård (och de, som ar-
beta, göra vanligen detta ien riktning, som
från folkupplysningens synpunkt sedd, är
egnad att väcka förtrytelse) — snarare tvärt-
om. På grund häraf påstår man att bisko-
parne äro öfverflödige, och under nuvarande
förhållanden kunna vi icke annat än på det
varmaste iustämma i denna åsigt. För att
emellertid visa, huru en biskop, som rätt
uppfattar sitt kall att vara en själarnes öf-
verherde, en föresyn för de lägre herdarne,
sköter detsamma, anföra vi följande lilla
utdrag ur en ledande artikel i Times, i hvil-
ken tidningen bedömer den till erkebiskop
i Canterbury, d. v. s. till engelska stats-
kyrkans öfverhufvud, utnämnde biskopen af
London, doktor Tait. Artikelförfattaren
yttrar:
Vid sitt tillträde till biskopsstolen (i Lon-
don) bemödade han sig genast att vinna ett för-
delaktigt ivsteg hos de fattigare klasserna, ge-
nom att personligen sätta sig i beröring med
dem, och han tog på sig. kallet att predika un-
der bar himmel, ända tills hans lekamliga kraf-
ter ej tilläto honom att fortsätta dermed. Utan
att vara öfverbevisande, har han på alla klasser
gjort ett godt intryck genom djupet och manlig-
heten af sin religion...
Han har med ett ord under den tid han in-
nehade Londons biskopsstift betydligt betryggat
engelska statskyrkans anseende hos alla klasser.
SÖORERRSNRNRREN RENEE EEE