der af: buffelskinn samt en blank stormhatt,
prydd med en stor, svart fjäderbuske.
Hans egentliga eskort utgjordes af fyra man;
men dessutom var han åtföljd af sju välbeväp-
nade soldater, som aldrig lemnade honor.
Mario hade icke misstagit sig, då han upp-
mättade fiendernas sammanlagda antal till tju-
gufem.
— Det här ser ut för att vara ett ömkligt
värdshus! ropade kaptenen i en föraktfull ton,
hvarvid ban lät en utaf slåarne på en snygg
stol af valnöt göra tjenst såsom fotskrapa.
Skall detta vara en brasa att bjuda långväga
resande på? Har ni ingen ved här?
— Ack! min herre, sade tjenstqvinnan, i det
hon kastade en hop vedträd på elden, som re-
dan förut var ganska tillräcklig, vi kunna ej ge
mer än vi sjelfva ha. Här i trakten är det
ondt om bränsle.
— Se der en dum slyna, som till på köpet
är, så vidt möjligt, ännu fulare än sin matmor,
återtog den artige Macabre. Nu skall jag visa
er, tandlösa skönhet, huru man eldar, när veden
är dyr.
Och han lade på spiseln midt ibland lågorna
fen stol hvaraf han nyss gjort ett så opassande
TUK.
— Hörpå, löjtnant, fortfor han, vändande sig
till Saccage, ni säger att här finnes en liten
trasvarg, skickad af dessa...
— Här har jag dig då ändtligen! inföll Sac-
cage, lyftande upp foten, i afsigt att så fort
som möjligt förpassa Mario till andra ändan
af rummet, der kaptenen stod.
Mario lyckades likväl undgå den honom till-
ämnade sparken, och då han kom fram till
Macabre, yttrade han med vigtig min:
— Här är jag, och hör hvad jag har att an-
draga: ni kunna icke längre stanna i detta
värdshus, emedan en talrik trupp af beväpnade