der af: buffelskinn samt en blank stormhatt, prydd med en stor, svart fjäderbuske. Hans egentliga eskort utgjordes af fyra man; men dessutom var han åtföljd af sju välbeväpnade soldater, som aldrig lemnade honor. Mario hade icke misstagit sig, då han uppmättade fiendernas sammanlagda antal till tjugufem. — Det här ser ut för att vara ett ömkligt värdshus! ropade kaptenen i en föraktfull ton, hvarvid ban lät en utaf slåarne på en snygg stol af valnöt göra tjenst såsom fotskrapa. Skall detta vara en brasa att bjuda långväga resande på? Har ni ingen ved här? — Ack! min herre, sade tjenstqvinnan, i det hon kastade en hop vedträd på elden, som redan förut var ganska tillräcklig, vi kunna ej ge mer än vi sjelfva ha. Här i trakten är det ondt om bränsle. — Se der en dum slyna, som till på köpet är, så vidt möjligt, ännu fulare än sin matmor, återtog den artige Macabre. Nu skall jag visa er, tandlösa skönhet, huru man eldar, när veden är dyr. Och han lade på spiseln midt ibland lågorna fen stol hvaraf han nyss gjort ett så opassande TUK. — Hörpå, löjtnant, fortfor han, vändande sig till Saccage, ni säger att här finnes en liten trasvarg, skickad af dessa... — Här har jag dig då ändtligen! inföll Saccage, lyftande upp foten, i afsigt att så fort som möjligt förpassa Mario till andra ändan af rummet, der kaptenen stod. Mario lyckades likväl undgå den honom tillämnade sparken, och då han kom fram till Macabre, yttrade han med vigtig min: — Här är jag, och hör hvad jag har att andraga: ni kunna icke längre stanna i detta värdshus, emedan en talrik trupp af beväpnade