gjordt, likaså det eftersträfvade, förut mer än till hälften förvärfvade, Östersjö-väldet. Borttagna af fienden voro redan 1716 alla dettas. sydliga och östliga beståndsdelar. Wismar, Pommern, Liffland, Estland, Ingermanland, Karelen, Finnland och Åland... Att frihetstiden kunde återvinna Åland, Finnland, Wismar och största delen af Pommern, derför hade Sverige att tacka, visst icke sina egna återstående krafter, utan grannarnas afund mot hvarandra och isynnerhet mot Ryssland. Nordens mäktigaste folk, i stället för de germaniskt-götiska svenskarna, hade emellertid de slaviska ryssarna blifvit. Följderna kommer tiden att visa. En bland dem faller dock genast i ögonen. Germaniska stammen var förut skyddad mot den slaviska, dels genom Sveriges makt, som stängde ryssarna från Östersjön, dels genom oenigheten mellan slavernas tvänne grenar, den polska och ryska, den förra utgörande Europas gränsbetäckning mot den sednare. Men Karl den tolftes regering förhbjelpte ryssarna till Östersjön, försvagade i hög grad både Sveriges och Polens motståndskraft samt förberedde så det sednare rikets kufvande under Ryssland. Följden blifver de splittrade germaniska delarnas omedelbara beröring med och strid emot de snart till ett enda folk hopsmältande slaverna. Under sjuttonde århundradet hade katolikstaten Österrike och grannstaten Brandenburg varit Sveriges naturliga fiender, Frankrike dess naturlige bundsförvandt. Efter Karl den tolfte måste mer och mer Ryssland blifva den farligaste fienden, Turkiet, Österrike och Preussen de naturliga bundsförvandterna; ehuru besittningen af Pommern, samt personliga och tillfälliga omständigheter tidtals rubbat förhållandet. Med hänsyn till Sveriges inre tillstånd medförde Karl den tolftes regering lika stora för ändringar. Fäderneslandet sjönk också i detta hänseende djupt; ja så djupt, att många årtionden behöfdes, innan det kunde återigen lyfta sig till den förra styrkan och välmågan. Vi känna det förträffliga skick, hvari Karl den elfte satte Sveriges embetsverk. Gerom krigen, genom nöden och genom Karl den tolftes långa frånvaro och besynnerliga regeringsåtgärder, hade redan före 1716 ärendernas regelbundna gång blifvit mycket och i många hänseenden rubbad. Under görtziska tiden hotades nämnde embetsverk med fullkomlig upplösning. Men deras egen seghet och ändamålsenlighet voro för stora, och anfallet mot dem för häftigt, för osammanhängande, för hastigt öfvergående. Efter konungens död återinträdde nästan alla i derag förra verksamhet. (A. Fryxells Ber. ur Sv. hist. 29 del.)