gjordt, likaså det eftersträfvade, förut mer än
till hälften förvärfvade, Östersjö-väldet. Bort-
tagna af fienden voro redan 1716 alla dettas.
sydliga och östliga beståndsdelar. Wismar,
Pommern, Liffland, Estland, Ingermanland, Ka-
relen, Finnland och Åland... Att frihetstiden
kunde återvinna Åland, Finnland, Wismar och
största delen af Pommern, derför hade Sverige
att tacka, visst icke sina egna återstående kraf-
ter, utan grannarnas afund mot hvarandra och
isynnerhet mot Ryssland.
Nordens mäktigaste folk, i stället för de
germaniskt-götiska svenskarna, hade emellertid
de slaviska ryssarna blifvit. Följderna kommer
tiden att visa. En bland dem faller dock ge-
nast i ögonen. Germaniska stammen var förut
skyddad mot den slaviska, dels genom Sveriges
makt, som stängde ryssarna från Östersjön, dels
genom oenigheten mellan slavernas tvänne gre-
nar, den polska och ryska, den förra utgörande
Europas gränsbetäckning mot den sednare. Men
Karl den tolftes regering förhbjelpte ryssarna
till Östersjön, försvagade i hög grad både
Sveriges och Polens motståndskraft samt för-
beredde så det sednare rikets kufvande under
Ryssland. Följden blifver de splittrade germa-
niska delarnas omedelbara beröring med och
strid emot de snart till ett enda folk hopsmäl-
tande slaverna.
Under sjuttonde århundradet hade katolik-
staten Österrike och grannstaten Brandenburg
varit Sveriges naturliga fiender, Frankrike dess
naturlige bundsförvandt.
Efter Karl den tolfte måste mer och mer
Ryssland blifva den farligaste fienden, Turkiet,
Österrike och Preussen de naturliga bundsför-
vandterna; ehuru besittningen af Pommern, samt
personliga och tillfälliga omständigheter tidtals
rubbat förhållandet.
Med hänsyn till Sveriges inre tillstånd med-
förde Karl den tolftes regering lika stora för
ändringar. Fäderneslandet sjönk också i detta
hänseende djupt; ja så djupt, att många årtion-
den behöfdes, innan det kunde återigen lyfta
sig till den förra styrkan och välmågan.
Vi känna det förträffliga skick, hvari Karl
den elfte satte Sveriges embetsverk. Gerom
krigen, genom nöden och genom Karl den tolf-
tes långa frånvaro och besynnerliga regerings-
åtgärder, hade redan före 1716 ärendernas re-
gelbundna gång blifvit mycket och i många
hänseenden rubbad. Under görtziska tiden ho-
tades nämnde embetsverk med fullkomlig upp-
lösning. Men deras egen seghet och ändamåls-
enlighet voro för stora, och anfallet mot dem
för häftigt, för osammanhängande, för hastigt
öfvergående. Efter konungens död återinträdde
nästan alla i derag förra verksamhet.
(A. Fryxells Ber. ur Sv. hist. 29 del.)