som voro laddade. De skyndade sig att an-
tända luntan och höllo sig beredda att i bvil-
ket ögonblick som helst gifva eld. Härunder
uppmuntrade de hvarandra, så godt de kunde.
Men hvad gjorde Adamas i denna nödens
stund?
Den trogze tjonaren befann sig i jordens in-
nandömen,
Läsaren erinrar sig måbsända en hemlig väg;
genom hvilken markisen ausett att Lucilio, i
händelse af behof, skulle kunna fly.
Denna underjordiska gång ledde till en hål-
väg, hvilken genom hvarje år upprepade öf-
versvämningar småningom blifvit fylld med sand,
så att öppningen var tilltäppt. Adamas hade
föreställt sig, att sanden skulle kunna undan-
skottas på pågra timmar af ett par arbetare.
Men skadan var större än han trott; och oak-
tadt man i tre dagar varit sysselsatt med gräf-
ning, hade man ej hunnit fullborda arbetet.
Adamas gick slia aftnar och såg etter hvad
man under dagen uträttat; och när larmet
började, var han dernere samt hade ingen
aving om hvad som föreföll ofvan jord.
När han omsider lemnat hålan och träddde
ut i friska luften vid foten af den trappå, som
ledde till tornet öfver inre porten, blef han
icke litet öfverraskad; han trodde straxt att
han drömde; men praktisk och rådig som han
var, begrep han snart huru allt stod till och
bandiade derefter.
Just då han kom, höllo de belägrade på att
instörta genom porten, följda i back och häl
af de anfallande.
Vig som han var, sprang han upp i tornet
för att nedsläppa gallret. Slottets försvarare
hade nätt och jemt hunnit in, då gallret ned-
föll; men det nådde icke marken.
Adamas märkte detta.
Vänta, Clindor, ropade han till den upp: