skrämde pagen, hvilken just ämnade stänga til
portårne; vänta! Hvarat kommer det sig at
gallret ej vill gå ned? Det fatias ju ännu er
hel fot.
lindor, som just cj var synnerligen tapper
af sig, ehnru han gjorde allt för att inbilla
folk motsatsen, såg efter hvad det var som
hindrade, oc1 rysgade tillbaka af förskräckelse.
— Hu då! utbrast han, der ligga tre karlar
öfver rännan.
— Himmelska makter!... äro de a vårt
folk? Se efter, din stackare!
— Nej, nej, de tillhöra fiecåerna.
— Nå, vid Merkurius, så mycket bättre!
Fort, hit med er! Alla man upp och tynger
allt hvad ni förmå på gallret. Se ni då inte,
att dessa döda kroppar skola hjelpa de lef-
vande att trävgå sig in; och ha da väl hunnit
så långt, skola de i en handvändning sätta eld
på hela slottet. Fort, bort! Hagg hufvudet a:
hvarenda en som vill komma in! Gå på med
din lia, räske Andoche! Och du, Chåtaignier,
har ju änvu några skott qvar? Skjut den der
röda räfven som nalkas! Så der ja! bravo! Vid
guden Tentates, det är bra, midt i strupen!
Nu ha de åtminstone en mindre!
Under det Adamas sålunda värdigades med-
dela sig med dessa honom underordnade va-
relser, såg han med tillfredsställelse de lig-
gande kropparne helt och hållet fastklämmes
af gallret, och de anfallande rygga tillbäka.
— Nu till kanonerna! ropade han. Friska
tag, mina vänner! Laga mig en frikasså på
dessa nattfåglar !
(Forts.)