klart och precist, icke längre genomsläppte Jjuset rent och obrutet, då lifsbilderna inifrån icke längre stodo i harmoni med den yttre verkligheten, då allting grumlades, smälte tillsamman i förvirring och mörker. Var det lorgnettens fel? x x x Men ni blir helt alivarsam. Nåväl för omvexlings skull historien om min egen lorgnett, ty att jag eger en sådan tror jag mig redan bafva antydt. Historien är hvarken rolig eller ovanlig, men den är icke utan sin sens moral. Jag inträder en vinterafton för flera år tillbaka i en butik och begär en lorgnett. Man kan icke vara mera förekommande än den unga damen bakom disken. Hon genomsöker med beredvillighet den ena asken efter den andra, hon profvar lorgnett på lorgnett och småler så intagande för Nvarje misslyckadt försök, att jag småningom men säkert bringas tillinsigt derom, att hon är i besittning af ett par små hvita, välformade händer, glänsande ögon och en tandrad — man kan icke önska sig felfriare, i följd hvaraf allt jag kände mig allt mindre böjd att så snarligen godkänna hennes lorgnetter. Plötsligen — döm om min häpnad — just som jag profvar en sådan, naturligtvis i riktningen åt den vackra försäljerskan, läser jag på hennes ansigte (hvilket just då är upplyst af det der förtjusande leendet) prentad tydligare än de första raderna i en ABC-bok följande fras, omöjlig att missförstå: Odrägliga menniska!!! Skall ni då aldrig gå er väg? Förödmjukad, pulveriserad stirrar jag på min sköna: men den fatala frågar är obeveklig. Jag stammar en ursäkt, betalar mekaniskt lorguetten — utan att tänka på hvilken skatt jag förvärfrat — och går min väg. Men utanför boddörren stannade i samma ögonblick en rack och i förbifarten hör jag derur en röst — icke ett fruntimmers — med all önskvärd tydlighet utropa: Den s-—ns Clara, som aldrig kan vara färdig på utsatt tid! Clara — det var min fröken med de hvita händerna, de vackra ögonen och det förtroilande leendet. LJ Om min lorgnett är af det starkare eller svagare glaget, derom får ni tillfälle att döma. Att man genom densamma ofta nog finner det son i allmänhet aktas stort och föraämligt ringa nog i jemförelse med obemärkta eller eller föraktade ting, det bör ej förvåna någoa. Det vi se är blott tingens utsida, skalet af verkligheten; och hvem känner icke huru oft. och huru villigt öga och samvete förvilias och fjettras deraf. Det må vara påkostande satt på sådant sätt se sina guldkalfvar återbringade till det de i grunden äro: målade beläten, mödosamt sammanfogade men lätt förstörda; men det är ganska säkert helsosamt, liksom alltid sanningen, då den kommer utan vrede eller fruktan, i sitt eget namn och för sin egen skuld; och då jag genom lorgnetten vill afkläda en orättmätig storhet, en sjelfbehaglig värdighet, en bedräglig dygd, deras pråliga skrud och visa dem i hela sin skröpliga nakenhet, bar jag alltså icke derför frånsagt mig rättigheten awt tillhöra dem, som vilja sitt slägtes bästa, utan tvärtom. I vår tid slutar man icke med ett ofruktsamt och sjelfförstörande menniskohat, för det man kallar sig och heter Timon.