klart och precist, icke längre genomsläppte
Jjuset rent och obrutet, då lifsbilderna inifrån
icke längre stodo i harmoni med den yttre verk-
ligheten, då allting grumlades, smälte tillsam-
man i förvirring och mörker. Var det lorgnet-
tens fel?
x x x
Men ni blir helt alivarsam. Nåväl för om-
vexlings skull historien om min egen lorgnett,
ty att jag eger en sådan tror jag mig redan
bafva antydt. Historien är hvarken rolig eller
ovanlig, men den är icke utan sin sens moral.
Jag inträder en vinterafton för flera år till-
baka i en butik och begär en lorgnett. Man
kan icke vara mera förekommande än den unga
damen bakom disken. Hon genomsöker med
beredvillighet den ena asken efter den andra,
hon profvar lorgnett på lorgnett och småler så
intagande för Nvarje misslyckadt försök, att jag
småningom men säkert bringas tillinsigt derom,
att hon är i besittning af ett par små hvita,
välformade händer, glänsande ögon och en tand-
rad — man kan icke önska sig felfriare, i
följd hvaraf allt jag kände mig allt mindre böjd
att så snarligen godkänna hennes lorgnetter.
Plötsligen — döm om min häpnad — just som
jag profvar en sådan, naturligtvis i riktningen
åt den vackra försäljerskan, läser jag på hen-
nes ansigte (hvilket just då är upplyst af det
der förtjusande leendet) prentad tydligare än
de första raderna i en ABC-bok följande fras,
omöjlig att missförstå: Odrägliga menniska!!!
Skall ni då aldrig gå er väg? Förödmjukad,
pulveriserad stirrar jag på min sköna: men den
fatala frågar är obeveklig. Jag stammar en
ursäkt, betalar mekaniskt lorguetten — utan
att tänka på hvilken skatt jag förvärfrat —
och går min väg. Men utanför boddörren stan-
nade i samma ögonblick en rack och i förbi-
farten hör jag derur en röst — icke ett frun-
timmers — med all önskvärd tydlighet utropa:
Den s-—ns Clara, som aldrig kan vara färdig
på utsatt tid!
Clara — det var min fröken med de hvita
händerna, de vackra ögonen och det förtroilande
leendet.
LJ
Om min lorgnett är af det starkare eller sva-
gare glaget, derom får ni tillfälle att döma. Att
man genom densamma ofta nog finner det son
i allmänhet aktas stort och föraämligt ringa
nog i jemförelse med obemärkta eller eller för-
aktade ting, det bör ej förvåna någoa. Det vi
se är blott tingens utsida, skalet af verklighe-
ten; och hvem känner icke huru oft. och huru
villigt öga och samvete förvilias och fjettras
deraf. Det må vara påkostande satt på sådant
sätt se sina guldkalfvar återbringade till det
de i grunden äro: målade beläten, mödosamt
sammanfogade men lätt förstörda; men det är
ganska säkert helsosamt, liksom alltid sannin-
gen, då den kommer utan vrede eller fruktan,
i sitt eget namn och för sin egen skuld; och då
jag genom lorgnetten vill afkläda en orätt-
mätig storhet, en sjelfbehaglig värdighet, en be-
dräglig dygd, deras pråliga skrud och visa dem
i hela sin skröpliga nakenhet, bar jag alltså
icke derför frånsagt mig rättigheten awt tillhöra
dem, som vilja sitt slägtes bästa, utan tvärtom.
I vår tid slutar man icke med ett ofruktsamt
och sjelfförstörande menniskohat, för det man
kallar sig och heter Timon.