sam natt tillbragtes, under häftigt bombardemen i hyttorna af böcker, kammar, borstar m. m., hvilk: i yrande fart slängdes omkring. Ändtligen daga det det åter, mnn domen ljöd att fortfarande ligg: bi. Fnurriga och missnöjda, icke med domaren vår chef, ty till honom hyste enhvar obegränsad förtroende, men med väderleksförhållandena, åter vände enhvar till sin hytt. De flesta, med undan tag af sjömännen förstås, voro bekajade med er afart af sjösjuka, som erhöll det betecknande nam net potatissjuka och yttrade sig uti retligt lynne och lust att gräla; men om ej något föremål fann: att vända sin vrede emot, slutades alltsammans med sömn. Till lycka för freden i salongen in träffade det sista, och nästan hela dagen bortsofs. På aftonen spred sig ett angenämt rykte, att stor men bedarrade, äfvensom att vi lyckligen passera Beeren Island och att vattnets djup började till. taga. Allt detta återgaf lif åt de domnade kraf. terna, och i sjelfva verket väcktes vi ock på morgonen den 18 af maskinens angenäma slag och en vida behagligare rullning än förut. Dessa omständigheter kallade alla man på däck, der en ljuflig syn var att skåda. Med omkring 11 knops fart dansade Sofia fram, lik stormens mö öfver böl. jornas toppar, med stäfven mot söder. Girigt sökte Agirs döttrar att hålla sitt tag, men de fingo en. dast skummet af propellern. Man började nu göra små utflygter hit och dit på däcket; öfverallt, men synnerligast i fören, mötte en syn, som väckte en viss häpnad. Hela fördäcket var betäckt af ett ofantligt lager af tjock is, som betydligt tyngde ned fören. Vi ha således ifven hotats af faran att blifra nedisade och måhänds utan förskoning dränkta som kattungar. Det blef nu ett godt verk att bortskaffa denna is, och de flesta grepo sig arbetet an med desto större ifver, som det visade sig vara ett radikalt bot mot potatissjukan. Med fräsande fröjd bar det nu af mot norska kusten, som ock följande dag på f. m. kom i sigte. Vi blefvo dock något ogästvänligt emottagna, ty vinden vände nästan tvärt; blåsande lika häftigt som förut, men med krabber sjö gjorde den ailt för att hindra vår framfart. Våldsamt kastades fartyget upp och ned, så att propellern nistan lika mycket surrade omkring i luften som i vattnet. Det låg någonting ytterligt retsamt i dessa ishaftvets sista krampartade ryckningar; dock ångan och Sofias sjöduglighet segrade slutligen, och belysta af flammande polarljus, som i zenith bildade en med regelbundenhet och vexlande färgprakt strålande Corona borealis, ett fenomen, fom af oss för första gången iakttogs under denna resa, inseglade vi i norska skärgården och kastade följande morgon ankar i Tromsö hamn.