käre herre; jag skyndar genast att se efter hvad som är å färde. — Du skämtar! svarade Mario och sökte slita sig lös från den trogne tjenaren, som fattat honom i armen... Skall jag gömma mig, då man anfaller min fars slott?... Och min Lauriane sedan! Låtom oss genast skynda till hennes försvar! Han red öfver vindbryggan, som var nedfälld — någonting högst ovanligt efter nattens inbrott. Vid de flammande lågorna från en antänd höstack skådade Mario ett för honom ofattligt uppträde. Markisens betjenter slogos med en talrik skara af behornade, raggiga, brinnande gestalter, som mera liknade afgrundsandar än menniskor. Bösseller pistolskott ljödo tätt och ofta, men här föreföll ingen ordnad strid; det var ett handgemäng, förorsakadt af någon oförmodad öfverraskning. Man såg en hop ursinniga menniskor brottas med hvarandra och sedan försvinna i mörkret, när elden slocknat och en tjock rök utbredt sig. Mario, qvarhållen af kusken, kunde icke blanda sig i striden. Förgäfves slog han omkring sig med händer ock fötter såmt grät i vredesmod. Slutligen måste han taga reson. — Ni ser väl, herr grefve, yttrade den hygglige Aristandre till honom, att ni hindrar mig ifrån att gå dit och taga del i slagsmålet. Men ni skall veta att mina näfvar äro så goda som fyra andras. Sjelfva hin onde skulle icke kunna förmå mig att släppa er; ty jag ansvarar för, att ingen olycka skall hända er... Dock vill jag, om ni svär att stå stilla här, tro ert ord och gå... — Gå, du Aristandre; jag svär att jag icke skall lemna denna plats.