käre herre; jag skyndar genast att se efter
hvad som är å färde.
— Du skämtar! svarade Mario och sökte
slita sig lös från den trogne tjenaren, som fat-
tat honom i armen... Skall jag gömma mig,
då man anfaller min fars slott?... Och min
Lauriane sedan! Låtom oss genast skynda till
hennes försvar!
Han red öfver vindbryggan, som var ned-
fälld — någonting högst ovanligt efter nattens
inbrott.
Vid de flammande lågorna från en antänd
höstack skådade Mario ett för honom ofatt-
ligt uppträde.
Markisens betjenter slogos med en talrik
skara af behornade, raggiga, brinnande gestal-
ter, som mera liknade afgrundsandar än men-
niskor. Böss- eller pistolskott ljödo tätt och
ofta, men här föreföll ingen ordnad strid; det
var ett handgemäng, förorsakadt af någon oför-
modad öfverraskning. Man såg en hop ursin-
niga menniskor brottas med hvarandra och se-
dan försvinna i mörkret, när elden slocknat
och en tjock rök utbredt sig.
Mario, qvarhållen af kusken, kunde icke
blanda sig i striden. Förgäfves slog han om-
kring sig med händer ock fötter såmt grät i
vredesmod.
Slutligen måste han taga reson.
— Ni ser väl, herr grefve, yttrade den hygg-
lige Aristandre till honom, att ni hindrar mig
ifrån att gå dit och taga del i slagsmålet.
Men ni skall veta att mina näfvar äro så goda
som fyra andras. Sjelfva hin onde skulle icke
kunna förmå mig att släppa er; ty jag ansva-
rar för, att ingen olycka skall hända er...
Dock vill jag, om ni svär att stå stilla här,
tro ert ord och gå...
— Gå, du Aristandre; jag svär att jag icke
skall lemna denna plats.