och herr Robin de Coulogne anlända, den sistnämnde mycket förvånad öfver hvad hans arrendator Faraudet på morgonen berättat honom, och den förstnämnde undrande öfver att icke markisen återkommit till Ars på qvällen, såsom han sagt åt betjeningen. Bois-Dor6 berättade oförbehållsamt hvad han hade sett på Brilbault, och dervid försäkrade han gång efter annan, att han i alltsammans icke skulle ha funnit någonting öfvernaturligt, såvida ej dAlvimars profil tydligen aftecknat sig på väggen. Till sin stora förtret märkte han, att hans båda åhörare icke kunde afbålla sig från att le; men när han omtalat hvad ban förnummit i gamla Maries koja och visat dAlvimars anteckningar, hade han den tillfredsställelsen att se sina vänner helt plötsligt bli allvarsamma. — Min frände, yttrade Wilhelm, hvad dessa anteckningar beträffar, skall jag utan svårighet gifva dem bevisande kraft, d. v. . jag kan skaffa er bref från herr dAlvimar, af honom sjelf undertecknade. Emellertid är jag i tillfälle intyga att allt detta är skrifvet af hans hand. Göm papperen i ert arkiv och dröj med att offentliggöra denne förrädares död, tilldess man officielt affordrar er räkenskap derför. Detta var icke herr Robins mening. Han kunde ej gilla att man förteg händelsen och att man vidtagit mått och steg, för att i löndom undanskaffa liket, oaktadt alla menniskor i trakten, rörda af berättelsen om den vackre Mario3 äfventyr, intresserade sig för gossen och förbannade hans fars fege mördare. Bois-Dor var benägen att genast följa Robins råd; men Wilhelm återtog, vänd till generalförpaktaren: — Min bäste granne, jag skulle kanske sjelf ändra åsigt och ångra det råd jag gifvit markisen, såvida ej just nu en betänklighet upp