och herr Robin de Coulogne anlända, den sist-
nämnde mycket förvånad öfver hvad hans ar-
rendator Faraudet på morgonen berättat ho-
nom, och den förstnämnde undrande öfver att
icke markisen återkommit till Ars på qvällen,
såsom han sagt åt betjeningen.
Bois-Dor6 berättade oförbehållsamt hvad han
hade sett på Brilbault, och dervid försäkrade
han gång efter annan, att han i alltsammans
icke skulle ha funnit någonting öfvernaturligt,
såvida ej dAlvimars profil tydligen aftecknat
sig på väggen.
Till sin stora förtret märkte han, att hans
båda åhörare icke kunde afbålla sig från att
le; men när han omtalat hvad ban förnummit
i gamla Maries koja och visat dAlvimars an-
teckningar, hade han den tillfredsställelsen att
se sina vänner helt plötsligt bli allvarsamma.
— Min frände, yttrade Wilhelm, hvad dessa
anteckningar beträffar, skall jag utan svårighet
gifva dem bevisande kraft, d. v. . jag kan
skaffa er bref från herr dAlvimar, af honom
sjelf undertecknade. Emellertid är jag i till-
fälle intyga att allt detta är skrifvet af hans
hand. Göm papperen i ert arkiv och dröj med
att offentliggöra denne förrädares död, tilldess
man officielt affordrar er räkenskap derför.
Detta var icke herr Robins mening. Han
kunde ej gilla att man förteg händelsen och
att man vidtagit mått och steg, för att i lön-
dom undanskaffa liket, oaktadt alla menniskor
i trakten, rörda af berättelsen om den vackre
Mario3 äfventyr, intresserade sig för gossen och
förbannade hans fars fege mördare.
Bois-Dor var benägen att genast följa Ro-
bins råd; men Wilhelm återtog, vänd till gene-
ralförpaktaren:
— Min bäste granne, jag skulle kanske sjelf
ändra åsigt och ångra det råd jag gifvit mar-
kisen, såvida ej just nu en betänklighet upp-