Han hade en ganska stor börs fylld med
guldmynt, och Johan, som fätt mera vin, fort-
for att dricka, alltunder det han betraktade
och vände mynten mellan fingrarne, Det var
väl icke underligt, herr markis; betänk, fattiga
menniskor såsom vil... För oss är det ovan-
ligt att handtera guld. Medan vi stodo der,
talade vi om, huru vi skulle använda skatten.
Johan ville köpa en vingård; jag tyckte, det
var klokare att vi lade oss till en egen gårds-
täppa; planterad med valnötträd; och än skrat-
tande och skämtande i glädjen öfver att så
oförmodadt ha blifvit rika, än tvistande-angå-
ende bästa sättet att använda pengarne, tänkte
vi ej mera på den döde, förrän tuppen gol
klockan fyra på morgonen.
— Nu, sade jag åt Johan, är jag inte rädd
längre, och som du, stackare, är ofärdig, skall
jag hjelpa dig att gräfva en graf. Jag har
aldrig önskat någon lefvande menniska ondt;
men eftersom denne herre nu en gång är död,
ser jag ogerna att han kommer till lif igen.
Det går så till här i verlden att den enes död
är den andres bröd.
Jag kan icke förneka, herr markis, att detta
var den enda bön, jag och Johan läste öfver
den aflidne mannen.
Vi togo hvar sin spade och gingo åter ut
i trädgården. Der lyftade vi upp halmmattan,
hvarmed vi betäckt liket. Men hvem blef öf-
verraskad, herr markis, om icke jag och Jo-
han? Ingenting låg under mattan; någon hade
stulit den döde ifrån oss.
Nu började vi leta, vända upp och ned på
allting; vi funno intet, må ni tro, intet! Vi
trodde till sist att vi båda voro iokiga, och
att vi hade drömt allt hvad som denna märk-
värdiga natt händt oss. Jag sprang in så fort
jag kunde, för att se efter, om vi hade pen-
garne i behåll.