Han hade en ganska stor börs fylld med guldmynt, och Johan, som fätt mera vin, fortfor att dricka, alltunder det han betraktade och vände mynten mellan fingrarne, Det var väl icke underligt, herr markis; betänk, fattiga menniskor såsom vil... För oss är det ovanligt att handtera guld. Medan vi stodo der, talade vi om, huru vi skulle använda skatten. Johan ville köpa en vingård; jag tyckte, det var klokare att vi lade oss till en egen gårdstäppa; planterad med valnötträd; och än skrattande och skämtande i glädjen öfver att så oförmodadt ha blifvit rika, än tvistande-angående bästa sättet att använda pengarne, tänkte vi ej mera på den döde, förrän tuppen gol klockan fyra på morgonen. — Nu, sade jag åt Johan, är jag inte rädd längre, och som du, stackare, är ofärdig, skall jag hjelpa dig att gräfva en graf. Jag har aldrig önskat någon lefvande menniska ondt; men eftersom denne herre nu en gång är död, ser jag ogerna att han kommer till lif igen. Det går så till här i verlden att den enes död är den andres bröd. Jag kan icke förneka, herr markis, att detta var den enda bön, jag och Johan läste öfver den aflidne mannen. Vi togo hvar sin spade och gingo åter ut i trädgården. Der lyftade vi upp halmmattan, hvarmed vi betäckt liket. Men hvem blef öfverraskad, herr markis, om icke jag och Johan? Ingenting låg under mattan; någon hade stulit den döde ifrån oss. Nu började vi leta, vända upp och ned på allting; vi funno intet, må ni tro, intet! Vi trodde till sist att vi båda voro iokiga, och att vi hade drömt allt hvad som denna märkvärdiga natt händt oss. Jag sprang in så fort jag kunde, för att se efter, om vi hade pengarne i behåll.