de att en liten hvit häst sprang midt iblanc dem. De fingo då lust att rida på den, och satte sig upp den ena efter den andra, och plats saknades icke, ty hästen förlängdes all eftersom flera satte sig upp på den. När nuv alla pojkarne satt sig upp, så att der ej stod mera än en qvar, slog denne sina små hände samman af glädje och sade: Jesu kors! aldrig har jag sett så långt ett hors! Vid han sade detta stodo alla pojkarne bredvid honom på marken, och ingen häst syntes mer. När de kommo hem till sina föräldrar och berättade detta, fingo de veta att de varit ute för bäckahästen, och att han gått i bäcken med dem allesamman, om der ej ropats Jesu kors, ty för detta ord viker allt ondt. På min vandring genom staden söder ut, fick jag sigte på en vacker, i rundbågsstil uppförd kyrka. Den bärzramn af Jungfru Maria. Sällan har jag sett någon kyrka, hvars rena stil varit mera oblandad än denna. Men hvad som för-l störde det helgjutna intrycket af detta tempevar det inne i kyrkan under det präktiga hvalfvet nyinsatta taket. Man hade nemligen trott sig, genom att anbringa detta extratak, få den nog starka resonnansen i kyrkan att gifva med sig, men man missräknade sig betydligt: Resonnansen har blifvit mångdubbelt starkare, och att redigt uppfatta hvad presten säger från altaret eller predikstolen, är nu omöjligare än någonsin. Så berättade för mig min ciceron här. Det alldeles okristligt utpyntade taket, hållet i en slags öfverlastad pompejansk stil, hänger nu der emellertid i den skarpaste kontrast mot omgifningen. Här sitter jag nu i Helsingborg vid mitt fönster; framför mina blickar utbreder sig Öresund med sina mänga hundrade segel, styrande kurs närmare det danska landet. Fyren på hamnarmen tändes. Från ett af slottsfönstren i det tvärs öfver sundet liggande Kroneborg tindrar ett svagt sken — säkert, likasom fordom Heros lampa i Sestus visade Leander vägen öfver den mörka vågen — ämnadt att vägleda någon djerf simmare på hans äfventyrliga färd öfver Nordens Hellespont. Följande inskription fann jag inristad i en öfver ingångsporten till ett boningsaus i Helsingborg anbringad stentafla: O Domine Benedic. Domus tam et Onnes Habitantes in Ea. Hänsyftande med dessa ord på Morfars vackra hem i de dunkelblå skogarnas högland, och med den i dessa ord inlagda välönskan för alla de der boende, slutar jag mitt bref och förblifver min vördade Morfars — Julianus.