de att en liten hvit häst sprang midt iblanc
dem. De fingo då lust att rida på den, och
satte sig upp den ena efter den andra, och
plats saknades icke, ty hästen förlängdes all
eftersom flera satte sig upp på den. När nuv
alla pojkarne satt sig upp, så att der ej stod
mera än en qvar, slog denne sina små hände
samman af glädje och sade: Jesu kors! aldrig
har jag sett så långt ett hors! Vid han sade
detta stodo alla pojkarne bredvid honom på
marken, och ingen häst syntes mer. När de
kommo hem till sina föräldrar och berättade
detta, fingo de veta att de varit ute för bäcka-
hästen, och att han gått i bäcken med dem
allesamman, om der ej ropats Jesu kors, ty
för detta ord viker allt ondt.
På min vandring genom staden söder ut, fick
jag sigte på en vacker, i rundbågsstil uppförd
kyrka. Den bärzramn af Jungfru Maria. Sällan
har jag sett någon kyrka, hvars rena stil varit
mera oblandad än denna. Men hvad som för-l
störde det helgjutna intrycket af detta tempe-
var det inne i kyrkan under det präktiga hvalf-
vet nyinsatta taket. Man hade nemligen trott
sig, genom att anbringa detta extratak, få den
nog starka resonnansen i kyrkan att gifva med
sig, men man missräknade sig betydligt: Re-
sonnansen har blifvit mångdubbelt starkare, och
att redigt uppfatta hvad presten säger från
altaret eller predikstolen, är nu omöjligare än
någonsin. Så berättade för mig min ciceron
här. Det alldeles okristligt utpyntade taket,
hållet i en slags öfverlastad pompejansk stil,
hänger nu der emellertid i den skarpaste kon-
trast mot omgifningen.
Här sitter jag nu i Helsingborg vid mitt fön-
ster; framför mina blickar utbreder sig Öresund
med sina mänga hundrade segel, styrande kurs
närmare det danska landet. Fyren på hamn-
armen tändes. Från ett af slottsfönstren i det
tvärs öfver sundet liggande Kroneborg tindrar
ett svagt sken — säkert, likasom fordom Heros
lampa i Sestus visade Leander vägen öfver den
mörka vågen — ämnadt att vägleda någon djerf
simmare på hans äfventyrliga färd öfver Nor-
dens Hellespont.
Följande inskription fann jag inristad i en
öfver ingångsporten till ett boningsaus i Hel-
singborg anbringad stentafla:
O Domine Benedic. Domus
tam et Onnes Habitantes in Ea.
Hänsyftande med dessa ord på Morfars vackra
hem i de dunkelblå skogarnas högland, och
med den i dessa ord inlagda välönskan för alla
de der boende, slutar jag mitt bref och förblifver
min vördade Morfars — -
Julianus.