till den gamle Fyren,
den 31 oktober 1868.
Af XX.)
Tack gamle vän i viken!
För trogna tjenster,
För ljus som först du spred öfver
Hemska vågor, i
ör handen, som du sträckte
t vilsne seglarn, .
För ledning som du räekte
Ur nattens fara!
Förriidiskt hafstroll ligga
Kring Pater noster,
Som nät der sträckas klippor
Till hälften sänkta,
Och strömmens falska armar
I hvirfveln draga, —
Om Gud sig ej förbarmar, —
Skepp, lif och laddning.
Två mörka kråkor ) lura
Ock efter rofvet,
Ock rundt omkring sig gömma
De fula ungar.
Med Engelsmän de matats,
Som Gök med maskar,
Af köpmiinnen de hatats
För stulna laster.
Der kommer Spaniefararn, —
På åttitalet, —
Han vaggar öfverlastad
Af drufvans safter, :
På ökänd stråt han söker
Sin port och svänger,
Der vigen nu sig kröker,
Sin nyckel: — lodet.
Men natten drar sin hufva
Kring Gubbens öga,
Och stormens andar rufva,
På skyar höga, —
På Skeppargatan fanns då
Ej gatulysning,
Såväl till lands som vans då
I mörker styrdes.
Nu frustar vilda hästen,
Neptuni fåle,
Blindt rusar fram Sydvesten,
Hård som Hin håle.
Han jagar ned mot kusten
I skum och lödder,
Och vräker kull i dusten
Hvem som han möter.
Snart tar han Spaniefararn
I våta famnen; s
Men seglaren märkar faran
Och söker hamnen.
Han ser ej hand i nöden;
Men uti lä, der
Finns: räddning eller döden; — —
Då syns ett eldsken.
Nå prisad vare Herran!
Se Marstrandsfyren,
tSom lyser der i fjerran,
På den I styren! .— —
Det Kungsljus Gustaf tinde
r åttiett, nu
För första gången sände
(0
Tr