skola nog veta att gömma hvad som finns af
värde; kistorna och skåpen må stå till de ny-
fiknas disposition, innehållande idel strunt. Slot-
tets hemliga utgång skall hållas i brukbart
skick, och vi skoia-akta oss för personer, som
infinna sig och begära tak öfver hufvudet der-
för att det regnar. Det kunna vi dock vara
förvissade om, att, ifall icke prinsen i egen
person återkommer, skall ingen annan våga ta
sig det orådet före; ty har han gifvit någon
befallning, så lydde denna ungefär så här:
olycklig den som söker tillegna sig detta rof;
det tillhör mig.
Adamas3 resonnemarg var mycket suadt. Han
slutade med att uttala tusen förbannelser öfver
Bellinda, emedan, efter hans tanke, det var hon
som omtalat mäster Jovelins verkliga namn,
dAlvimars död och skattens tillvaro. Hon
kunde lyssna, menade han, och sprida ut hvad
hon Ju Ppsnappat.
Det beslöts, att markisen skulle rådgöra med
Wilhelm VArg, hurovida han borde förtiga eller
offentligen kungöra dAlvimars död; och med
anledning häraf for Bois-Dorå till honom den
följande dagen. .
Wilhelm var borta och väntades icke he
förrän på aftonen.
Markisen skickade ett bud till Briantes att
man icke skulle bli orolig, om han dröjde längre
än man trott, samt begaf sig derefter på besök
till herr Robin de Coaulogae, hvilken för till-
fället vistades på sitt gods Coudray, beläget
omkring en mil från slottet VArs.
Robin, grefve af Coulogae, general-uppbörds-
man och generalförpaktare i Berry, hade vis-
serligen skäl att vara fiende till en sådan för-
brytare som Bois-Dor; dock hyste de för
hvarandra en fast vänskap alltsedan Florimond
Dupuys uppträdande. i
Såsom bekant, var denne Florimond Dupuy