skola nog veta att gömma hvad som finns af värde; kistorna och skåpen må stå till de nyfiknas disposition, innehållande idel strunt. Slottets hemliga utgång skall hållas i brukbart skick, och vi skoia-akta oss för personer, som infinna sig och begära tak öfver hufvudet derför att det regnar. Det kunna vi dock vara förvissade om, att, ifall icke prinsen i egen person återkommer, skall ingen annan våga ta sig det orådet före; ty har han gifvit någon befallning, så lydde denna ungefär så här: olycklig den som söker tillegna sig detta rof; det tillhör mig. Adamas3 resonnemarg var mycket suadt. Han slutade med att uttala tusen förbannelser öfver Bellinda, emedan, efter hans tanke, det var hon som omtalat mäster Jovelins verkliga namn, dAlvimars död och skattens tillvaro. Hon kunde lyssna, menade han, och sprida ut hvad hon Ju Ppsnappat. Det beslöts, att markisen skulle rådgöra med Wilhelm VArg, hurovida han borde förtiga eller offentligen kungöra dAlvimars död; och med anledning häraf for Bois-Dorå till honom den följande dagen. . Wilhelm var borta och väntades icke he förrän på aftonen. Markisen skickade ett bud till Briantes att man icke skulle bli orolig, om han dröjde längre än man trott, samt begaf sig derefter på besök till herr Robin de Coaulogae, hvilken för tillfället vistades på sitt gods Coudray, beläget omkring en mil från slottet VArs. Robin, grefve af Coulogae, general-uppbördsman och generalförpaktare i Berry, hade visserligen skäl att vara fiende till en sådan förbrytare som Bois-Dor; dock hyste de för hvarandra en fast vänskap alltsedan Florimond Dupuys uppträdande. i Såsom bekant, var denne Florimond Dupuy