tism, jesuitism, despotism och alla andra gam-
maldags politiska funder på ism. Det är vis-
serligen ett parti, men till den politiska sam-
hällskroppen står det i samma förhållande som
ett femte hjul till en vagn. Och likvisst är
detta det farligaste partiet.
Af föregående lilla utkast kan man finna, att
de spanska -politici nu i sjelfva verket äro
delade i endast två partier: demokrater och
monarkister. ÅA andra sidan kan man ej
förneka, att revolutionen icke varit en revo-
lution i monarkiskt sinne. Den var tvert-
om antidynastisk och den lyckades derför,
att demokraterna understödde den, lika väl
som de hade banat väg för den. Det var
fosterländska motiver som förmådde dem
att konspirera, och de uppställde för sig må-
let af Bourbonernas fördrifvande mera af
hat till den monarkiska styrelseformen i all-
mänhet (och den spanska isynnerhet), än
derför att Isabella den andra och sista van-
hedrade sig sjelf och utsatte nationen för
bitande klander. Prim och de andra mili-
täriske ledarne trodde påtagligen att pro-
nunciamenton i Cadiz skulle sluta, — icke
alldeles såsom de förra resningarna haf-
va gjort: med en återgång till sakernas
gamla ordning med vissa jemkningar, —
utan med införande af en ny monarki i
den gamlas ställe och med antagande afen
statsförfattning på de mest liberala grunder.
De anade icke att de skulle få se ett nytt
Spanien plötsligt stiga upp ur den graf, 1
hvilken det gamla hade blifvit nedvräkt vid
sidan af dess suverän. De hafva imel-
lertid nu funnit, att de icke kunna bemästra
den ande, som de frambesvurit. Den popu-
laritetens, demokratiens våg, på hvars kam
de upphöjdes till makt, drifver dem oupp-
hörligt framåt. Det förunnas dem icke tid
att hemta andan, att vända, att försöka att
hämma vågens lopp; de måste följa den
eller uppslukas.
öonsee—L———L — ———otmmmmävdåäsvässasAA VJK