Då de Hördeatt det var fråga om affärer, an-
sågo de, att de borde aflägsna sig.
— År det era barn, herr de Bois-Dorå? frå-
ade den resande, sedan han besvarat deras
helsning. Jag har alltid trott er vara ungkarl
År ni gift eller enkling? ;
— Hvarken det ena eller andra, geämälde
markisen; och dock är jag far. Ni ser här
mm brorson, hvilken jag adopterat till eget
arn.
— Nu vill jag redogöra för mitt uppdrag,
återtog rådsherren- med välvillig min och ett
inställsamt uttryck i sin röst, då barcen gått
ut. Herr prinsen, som är er herre likasom min,
och hvilken min familj från far till son tjenat
i många år, har ålagt mig att utreda en sak
af högst ledsam beskaffenhet som rörer er. Jag
bryr mig icke om att kringgå ämnet, utan
framställer genast hufvudfrågan. Ni har låtit
en viss Sciarra dAlvimar försvinna, hvilken var
er gäst; såsom jag nu är; men han hade inga
följeslagare med sig, hvaremot jag är åtföljd
af ett stort antal beväpnade män, som: skola
skydda min. person och sätta mig i stånd att
follgöra mitt uppdrag. Det är kanske min skyl-
dighet att underrätta er, det tjugu soldater äro
samlade på er gård, och att tjuga andra vänta
utanför ingången till slottet... Jag har ansett
mig böra vidtaga dessa försigtighetsmått för
den händelse ni skulle vilja illa behandla ett
guvernörens sändebud .. -.
— Era försigtighetsmått äro öfverflödiga, herr
Lenet, svarade Bois-Dor med mycket lugn och
särdeles artigt; hade ni kommit alldeles ensam
till mig, skulle här intet ondt ha vederfarits
er. Ar ni min gäst, behöfver pi intet annat
skydd; och nu borde ni så mycket mindre ha
ansett er osäker, som ni uppträder i egenskap
af prinsens budbärare. Jag har aldrig gjort
mig känd för att vara rebell. Kanske det är