Några betraktelser öfver det nyare svenska måleriet och serskildt historiemalningb jan ; Ez Med anledning af Akademiens för de Fria Konsterna utställning 1868. (Forts. fr. N:r 1174.) Efter Blommr, Wahblbom, Höckert och Plagemann har hos oss en paus inträdt inom historiemåleriet, alltför tydligt skönjbar vid detta års utställning. Historiemålningen, i det den framställer den fosterländska HKistorien, är, noga taget, det enda slags målning, som nationen såsom nation behöfver. Samma sak är med den historiska bildhuggarekonsten. Väl torde ett fådant behof hos fölket gärmast föranledt uppkomsten och underhållit tillvaron af Akademien för de Fria Konsterna. Men någon historiemålare med den sanna gudagnistan har akademien ej att bjuda på för närvarande. Åtminstone föreligger intet nyare konstverk, käntydande derpå. : Till dess emellertid en sådan konstnär uppstår, vore det också väl, att de väggytor uti nationalmuseets trappgång, hvilka lemna plats för några stora freskomålnvingar af fosterländskt innehåll — mythens eller historiens — fingo förblifva lediga. Åran att med sin pensels färger få fylla en sådan plats kan vara smickrande för en konstnär. Men är han klok, så må han väl betänka sig innan han lyssnar till uppmaningar, som vederbörande i sitt vanliga lättsinne framställa. Må han väl pröfva sina krafter! Framtiden, som säkerligen ej skall få svårt att vara förståndigare än den nuvarande tiden, och hvars omdöme om allt det monumentalt osköna, som i vårt fattiga fosterland med stora kostnader åstådkommits sedan den gustavianska tiden, blir omutligt, men hvars krafter ej förslå att omgöra : allt, skall dock ingalunda tveka att låta, i stället för de gamla, anbringa nya väggmålsingar, om de förra icke svara emot den högtidliga stämning, på hvilken göres allvarligt anspråk vid inträdet uti den tempelbyggnad, som förvarar de bildande konsternas alster. ; Sammanfatta vi samtliga de bildande konsterna, så kunna vi säga, att de under innevarande århundrade gjort jättestora framsteg i vårt fosterland, i trots af dess fattigdom och stora behof, dess personliga konsiderationer, klimateriska förhållanden och den långa vinterns korta dagar. Vägen till konstens tempel Har för mången af dess adepter beklagligtvis varit rikt beströdd med törnen, men fattigt beströdd med rosor. För mången har lifvet varit en väfnad, med försakelsen till ränning och fliten till inslag. Mycket kunde i det afseende anföras, om det behöfdes. En och annan flik af det fridlysta enskilda lifvet ha vi, men med varsam hand, vågat lyfta på. — Icke sällan nödgas vi hos konstnären beundra viljans fasthet, som förmätt honom vårda flamman, der vi fruktat, att den redan såsom gnista skulle slockna; men flamman har lyckligtvis i de flesta fall både lyst och värmt på vägen ända fram. Men hafva ock det ekonomiska krafvet för hans lifs uppehälle och det materiella krafvet för hans konsts utöfning blifvit tillfredsställda, så stöter han på oundvikliga svårigheter att fiöna det rätta uttrycket för framställningen af sin fantasis skapelser. Den sanna konstnären blir väl aldrig fullt nöjd med sitt konstverk: verkligheten motsvarar aldrig fulltut idn; den utförda bilden är aldrig så skön som den tänkta. Deraf någon gång en mera djupt gående missbelåtenhet, som kan löpa ut i olika former af själslidande. Deremot vet ban väl att med omutligt omdöme gifva full rättvisa åt sina kamraters arbeten. Han glädjes åt hvarje framgång, hvarvid någon af konstens uppgifter blifvit tillbörligen löst. Bland obehag, somkonstnären någon gång tror sig vara träffåd af, är konstkritiken, den han då gerna förvexlar med konstnärskritik, oaktadt anmärkningen åsyftat såk och icke person. Men konstnären står, som det heter, bakom sitt konstverk. Om han sålunda nödgas höra på kritikens ord, så får han härvid betänka, att hvarje afslutadt konstverk är en offentlig tanke, gom tillhör allmänheten. Det är på samma gång ett bidrag till dess bildning, som det i viss mån är en mätare-af denna bildning. Konst