är att hon skall lefva lycklig och trygg i ert
slott samt behandlas af er så som man kan
vänta af sin bäste vän.
— Lita derpå, svarade Bois-Dor6. Jag skall
sjelf fara och hemta henne. Min kaross är
stor; om hon åker i den, kan hon taga med
sig sina dyrbarasto effekter, utan att folket i
trakten anar annat än att hon gör en af sina
vanliga promenader.
XXXIL.
Redan följande dagen var Lauriane inlogerad
på Briantes. Åt henne hade man upplåtit
Rättvisans sal, som af den omtänksamme
Adamas i en hast blifvit inredd till ett elegant
och komfortabelt boningsrum.
Mohrinnan bad att få passa upp på den unga
damen, hvilken ingaf henne förtroende och sym-
pati; och Lauriane, som å sin sida tyckte sär-
dele3 om den stackars Mercedes, förklarade sin
önskan vara, att denna skulle ligga om nätterna
i det utanför hennes stora sängkammare be-
fintliga kabinettet.
Lauriane skiljdes från sin far med mycket
lugn. Den högsinta flickan med sin tro och
sin entusiasm misstänkte icke att några egen-
nyttiga beräkningar lågo till grund för hennes
fars beslut. Hon visste honor vara modig som
ett lejon, liflig till lynnet oeh stolt; också såg
hon i honom en hjolte.
Han kände hennes renhet och ädla instink-
ter gamt hade derför icke vågat nedsätta sig
sjelf i hennes ögon. Emellertid var han en
högst vanlig menniska, en hederlig man, en-
ligt det begrepp man på den tiden fästade vid
ordet heder, d. v. s. han gjorde så litet ondt
som möjligt, men tänkte derunder på att draga
fördel af andras ondska.