Framdeles vill jag med några föreställningar
försöka visa familjelethadens lycka, sedan jag märkt
att sådana ämnen i allmänhet lättare uppfattas.
Den stilla förnöjsamheten eller det lugna medve-
tandet af sig sjelf äro bland ämnen, framstillda i
konst, de som vinna längsta och mesta intresset.
De äro kännetecken på grekernas och medeltidens
yppersta konstverk, emedan dessa på samma gång
uttrycka en med naturen öfverensstämmande id6.,,
Efter sin första historiemålning öfver 1845
års prisämne i akademien: Moses som be-
skyddar Raguels döttrar, målade ban Heim-
dal och Freja samt Brage och Iduna. Vi
hafva ej sett någon af dessa målningar, och
endast de två sednare i litografi.
r 1850 kom han till Rom, som han endast
på kortare tider lemnade. Här målades Freja
sökande sin make. Åtdenna myth lånade han
Sagans små ljusalfer. De små vackra genierna,
hvaraf gomliga uttrycka en oskyldig barnaglädje,
andra ett tänkande allvar, kringsväfva gudinnan,
som kör med kattor genom rymden. Ett af
barnen vill till och med fatta tag i tömmen,
liksom för att rätta färdens riktning. Det tyckes
som om Guido Renis Aurora föresväfvat hans
fantasi vid skapandet af detta utmärkt vackra
konststycke, som af artisten utfördes tvenne
särskilda gånger, — den andra gången med
någon liten förändring. Uti Loke och Sigynt
äfvenledes målad i Rom, anmärka vi Lokes
skickligt gjorda förkortning och hans trogna
makas djupt vemodsfulla blick, med hvilken hon,
under det hon tömmer kärlet med ormgiftst,
ser mot ormen, som hängande kring en klipp-
spets släpper sitt frätande gift på den älskade
maken, hvilken lik Prometheus är fastkedjad
vid klippan. Hon synes ängsligt omtänksam och
påpasslig, äfven af det skäl att, om giftet
träffar Loke, så rystar han ett jordskalf. Det
är handling i konststycket, men denna handling
är kärleksfull. Det råa af händelsen låter konst-
nären ligga qvar uti mythen.
Hans konstnärsnåg var så luftig och fjärils-
lik, den älskade så gerna det öfvernaturliga,
att det liksom tyngde på fjärilns vingar, när
den skulle sänka sig ned. Den flög lättare än
den gick. Denna svaghet märkes någon gång,
t. ex. uti Bethlehemitiska Barnamordet. Detta
stycke, äfvenledes måladt i Rom, tillkom sedan
artisten under hand blifvit anmodad att, för
ådagaläggandet af sin kompetens till akademisk
lärareplats, måla några större figurer. Det vann
aldrig mästarens eget bifall.
Med smak och originalitet förenade Blommår
mycken säkerhet i teckning samt ett fint sinne
för färg och belysning. Fastän bilderna dan-
sade fjärilslikt omkring uti hans lifliga och 1e-
kande fantasi, så höll förståndet väl styr på
tankarne. Det var med urskiljning de uttrycks-
tes i målningen, som, oaktadt sin iderikedom,
hade hållning och sans. Blommår ville med
penseln tolka för vår nyktra verld, utan att för
denna synas fantastisk, åtskilligt af det, som vår
forntids saga och myth och hjeltedikt ha att
berätta om det melankoliskt ljufva och det kär-
leksfulla, det underbara och det naivt enfaldiga
hos de öfverjordiska och menskliga varelserna;
— och han lyckades häri såsom före och
efter honom i Sverige — ingen. Han var så
tillsägandes episk och lyrisk på samma gång.
Blommår var ödmjuk inför konsten, sannings-
älskande, frisinnad, menniskokär, vänfast och
måttlig i anspråken på lifvets njutningar.
Efter tio dagars äktenskaplig förening med
den maka, som under hela Hans konstnärsbana
varit föremålet för hans kärlek, sjuknade han
ji lungififlammation i följd af en ädragen förkyl-
ning. Det var ett återfall efter ett två måna-
der förut i Venedig ådraget enahanda lidande.
Den italienska blodtörstiga metoden, som regel-
rätt förstört mångens lif eller brutit dess fram-
tida helsa, användes äfven här. Inom två da-
gar blef han, som hade en bleksigtig konstitu-
tion och lungan förtätad efter den första attac-
ken, starkt åderlåten trenne gånger: och inom
en vecka efter insjuknandet var han död.
Han dog den 1 februari 1853, endast 37 år
gammal. Detta slag var hårdt. Hans jordiska
makas helsa bröts häraf och den Nordiska 5a-
gan går ännu tröstlös omkring. —
Och vårens unga, undersköna döttrar
Ha ingen hemlighet för dig, du står
Vid deras nattduksbord i morgonstunden,
Vet hvad harmonisk, gudabyggd gestalt
De svepa solskensslöjan om, och hör dem
Med rosenläppar hviska sinsemellan
Om nattens gagor, och i blomdoft andas
De sina känslor ut för den förtrogne.
( Tegner.)
Bland Blommårs qvarlåtenskap funnos Freja
sökande sin make och Loke och Sigyn, hvilka
båda för orimligt lågt pris erbjödos till salu åt
staten. Svaret, som dröjde mycket länge, blef,
att bådadera refuserades af brist på — medel.
Uti Akademiens sessionssal finnes uppsatt
Blommörs utmärkt vackra kopia af Correggios