Framdeles vill jag med några föreställningar försöka visa familjelethadens lycka, sedan jag märkt att sådana ämnen i allmänhet lättare uppfattas. Den stilla förnöjsamheten eller det lugna medvetandet af sig sjelf äro bland ämnen, framstillda i konst, de som vinna längsta och mesta intresset. De äro kännetecken på grekernas och medeltidens yppersta konstverk, emedan dessa på samma gång uttrycka en med naturen öfverensstämmande id6.,, Efter sin första historiemålning öfver 1845 års prisämne i akademien: Moses som beskyddar Raguels döttrar, målade ban Heimdal och Freja samt Brage och Iduna. Vi hafva ej sett någon af dessa målningar, och endast de två sednare i litografi. r 1850 kom han till Rom, som han endast på kortare tider lemnade. Här målades Freja sökande sin make. Åtdenna myth lånade han Sagans små ljusalfer. De små vackra genierna, hvaraf gomliga uttrycka en oskyldig barnaglädje, andra ett tänkande allvar, kringsväfva gudinnan, som kör med kattor genom rymden. Ett af barnen vill till och med fatta tag i tömmen, liksom för att rätta färdens riktning. Det tyckes som om Guido Renis Aurora föresväfvat hans fantasi vid skapandet af detta utmärkt vackra konststycke, som af artisten utfördes tvenne särskilda gånger, — den andra gången med någon liten förändring. Uti Loke och Sigynt äfvenledes målad i Rom, anmärka vi Lokes skickligt gjorda förkortning och hans trogna makas djupt vemodsfulla blick, med hvilken hon, under det hon tömmer kärlet med ormgiftst, ser mot ormen, som hängande kring en klippspets släpper sitt frätande gift på den älskade maken, hvilken lik Prometheus är fastkedjad vid klippan. Hon synes ängsligt omtänksam och påpasslig, äfven af det skäl att, om giftet träffar Loke, så rystar han ett jordskalf. Det är handling i konststycket, men denna handling är kärleksfull. Det råa af händelsen låter konstnären ligga qvar uti mythen. Hans konstnärsnåg var så luftig och fjärilslik, den älskade så gerna det öfvernaturliga, att det liksom tyngde på fjärilns vingar, när den skulle sänka sig ned. Den flög lättare än den gick. Denna svaghet märkes någon gång, t. ex. uti Bethlehemitiska Barnamordet. Detta stycke, äfvenledes måladt i Rom, tillkom sedan artisten under hand blifvit anmodad att, för ådagaläggandet af sin kompetens till akademisk lärareplats, måla några större figurer. Det vann aldrig mästarens eget bifall. Med smak och originalitet förenade Blommår mycken säkerhet i teckning samt ett fint sinne för färg och belysning. Fastän bilderna dansade fjärilslikt omkring uti hans lifliga och 1ekande fantasi, så höll förståndet väl styr på tankarne. Det var med urskiljning de uttryckstes i målningen, som, oaktadt sin iderikedom, hade hållning och sans. Blommår ville med penseln tolka för vår nyktra verld, utan att för denna synas fantastisk, åtskilligt af det, som vår forntids saga och myth och hjeltedikt ha att berätta om det melankoliskt ljufva och det kärleksfulla, det underbara och det naivt enfaldiga hos de öfverjordiska och menskliga varelserna; — och han lyckades häri såsom före och efter honom i Sverige — ingen. Han var så tillsägandes episk och lyrisk på samma gång. Blommår var ödmjuk inför konsten, sanningsälskande, frisinnad, menniskokär, vänfast och måttlig i anspråken på lifvets njutningar. Efter tio dagars äktenskaplig förening med den maka, som under hela Hans konstnärsbana varit föremålet för hans kärlek, sjuknade han ji lungififlammation i följd af en ädragen förkylning. Det var ett återfall efter ett två månader förut i Venedig ådraget enahanda lidande. Den italienska blodtörstiga metoden, som regelrätt förstört mångens lif eller brutit dess framtida helsa, användes äfven här. Inom två dagar blef han, som hade en bleksigtig konstitution och lungan förtätad efter den första attacken, starkt åderlåten trenne gånger: och inom en vecka efter insjuknandet var han död. Han dog den 1 februari 1853, endast 37 år gammal. Detta slag var hårdt. Hans jordiska makas helsa bröts häraf och den Nordiska 5agan går ännu tröstlös omkring. — Och vårens unga, undersköna döttrar Ha ingen hemlighet för dig, du står Vid deras nattduksbord i morgonstunden, Vet hvad harmonisk, gudabyggd gestalt De svepa solskensslöjan om, och hör dem Med rosenläppar hviska sinsemellan Om nattens gagor, och i blomdoft andas De sina känslor ut för den förtrogne. ( Tegner.) Bland Blommårs qvarlåtenskap funnos Freja sökande sin make och Loke och Sigyn, hvilka båda för orimligt lågt pris erbjödos till salu åt staten. Svaret, som dröjde mycket länge, blef, att bådadera refuserades af brist på — medel. Uti Akademiens sessionssal finnes uppsatt Blommörs utmärkt vackra kopia af Correggios