förlöppet af några få veckor lyckats ombilda Mario, så ätt han i allo liknade en förnäm mans barn. Till och med markisen hade begynt meddela honom en smula undervisning i ridoch fäktkonsten. Dessutom lärde den gamle sin arfvinge, huru en väluppfostrad ädling skulle skicka sig. Dessa lektioner gåfvos om morgnarne. Markisen lät sin elev gå ut och komma in igen minst tio gånger. Meningen härmed var att han skulle lära sig inträda i en salong med behag och helsa de församlade på ett artigt, elegant sätt, äfvensom att aflägsna sig enligt konstens röglors — Ser ni, min käre grefve, sade Bois-Dor till honom, när en ädling kommit öfver tröskdln till ett rum och tagit tre steg framåt, ha redan alla derinne varande bildade och förnäma peårgoner fällt sitt omdöme om honom. Derför är det af en så atomordentligt stor vigt att han förstår genom sin hållning, sin min genast röja sina goda egenskaper. Hittills har man bemött er med välvilja och öm förtrolighet; man har befriat er från skyldigheten att efterlefva konvenansens bud, emedan man insett att dessa ännu måste vara för er obekanta; men ni mijstager er storligen, om ni tror att detta öfverseende skall bli varaktigt. Snart är det slut dermed, och skulle man någon tid härefter finna er, ehuru klädd i en herremans drägt, ännu behäftad med bondfasoner, skulle man säga antingen att ni har naturen emot er eller också att jag försummat mina pligter såsom er uppfostrare. Må vi derför arbeta, min bäste grefte, arbeta oförtrutet. Jag tyckte icke om den åfskedsbugning, ni nyss gjorde; den var icke nog ledig, nog imposant. Inträd igen och visa då mera säkerhet i ert skick samt laga att era åtbörder bli något noblare. Mario fann mycket nöje i dessa lektionbr.