Denne olycklige gubbe sprang efter Ödet, som beröfvat honom hans unge Herre, hans husbondes afgudade barn. Herden blef yrvaken och frågade honom hvad han ville. Ett samtal uppstod mellan de bägge aktörerna, hvarunder samma sak gång efter annan upprepades, hvilket, enligt Adamas mening, hade det goda med sig att åskådarne blefvo gjorda uppmärksamma på hvad som var sjelfva kärnan 4 pjesen. Herden lofvade hjelpa gubben under hans spaningar, och de angrepo tillsammans en liten fästning, hvilken var placerad mellan buskarne och skulle se ut för att ligga mycket långt borta. Fästningen var i sjelfva verket ingen annan än den markisen fordom fört från slottet Sarzay jemte de öfriga leksakerna, som han skaffade sin broder. Men knappt hade de anfallit den fasta borgen, förrän en förfärlig jätte i den mest fantastiska kostym uppträdde och lade hinder i vägen för utförandet af deras plan. Jättens rol spelades af Aristandre. Han uttryckte sig på ett för alla okändt språk. Förhållandet var att han för Lucilio, som varit Adamas behjelplig vid pjesens anordnande, förklarat sig ur stånd att lära sig det aldra ringaste — om också blott tre ord — utantill. Han hade med anledning häraf fått tillåtelse att, i sin egenskap af jätte, yttra hvilka konstiga, osammanhängande och meningslösa ord han kunde hitta på; hufvudsaken för honom var att han skulle se förskräcklig ut och ha en dundrande stämma. Aristandre ställde sig denna föreskrift till noggrann efterrättelse; men då Adamas förolämpade honom på det mest sårande sätt, förklarande honom vara ett troll, en varulf, ett odjur, blef han ond och lät på äkta Berrytungomål så ohyggliga svordomar undfalla sig,