den, Slutligen begaf sig på utsatt dag hvarje hel. gon i vilg med sitt uppdrag. Kom så först St. Dionysius; han helsade icke på den himmelske fadren genom att på vanligt sätt taga af sig hatten, nej, han lyftade hufvudet af skuldrorna; detta var ett fint sätt att påminna om det martyrskap, han för sin tros skuld hade genomgått. Denna helsning behagade ock synnerligen väl den gode Guden. — Nå, sade han, du kommer från Frankrike? — Ja, himmelske herre, svarade St. Dionysius. — Hvad har du att bedja om för fransmännen? — Jag anhåller om, att de måtte få den bista här i hela verlden. — Det vare dem beviljadt, sade den gode Guden. Förtjust satte St. Dionysius åter hufvudet på sin plats och aflägsnade sig. Knappast var han borta, förrän den tjenstgörande engeln anmälde St. Georg. — Låt honom komma in, sade Vår Herre. — St. Georg kom in och lyftade på jerugallret. — Nå välkommen, min tappre riddare. Du kommer väl på Englands vägnar, är deticke så? Hvad önskar sig väl den stolta ön? — Dess önskan, svarade St. Georg, är, att den måtte få den ståtligaste flotta i hela verlden. — Godt, sade Vår Herre, det må den få. St. Georg, som hade fått, hvad han önskade, nedfällde hjelmgallret och gick. I dörren mötte han St. Januarius. — Goddag, helige biskop, sade Vår Herre; det var roligt att se dig. Jag trodde nog att du skulle bli italienarnes sändebud. Hvad har du fåttiuppdrag att bedja mig om? — Ått få de yppersta konstnärer i verlden. — Det må de få, jag lofvar dem det, sade Vår Herre. St. Januarius bad icke om mera, satte på sig sin biskopsmössa och gick. — Låt en annan komma in, sade Vår Herre. — Herre, svarade engeln, det finns ingen mera härute. — Hvad, finns det ingen mera? Hvad gör då den resande St. Jago, som alltid galopperar, men aldrig kommer fram? ) — Herre, inföll engeln, jag ser honom dernere, der, der! — Dåsig som en spanjor, mumlade Vår Herre. Nå, se der ir han iändtligen. St. Jago kom andtruten, hoppade af hästen och infann sig snart. — Nåväl, herr ryttare, sade den gode Guden, låt o88 höra, hvad du vill! — Jag ville, sade St. Jago, pustande mellan hvarje ord, jag ville, jag önskade, att Spanien måtte få det mildaste klimat i hela verlden. — Beviljadt! sade Vår Herre. — Jåg ville... — Är det ännu mera? afbröt Vår Herre honom. — Jag ville, fortfor St. Jago, att Spanien måtte få de vackraste qvinnor i verlden. — Nå ja, det må gå. Jag samtycker tfven till detta; det är beviljadt. — Jag ville... — Hvad, hvad! utropade den gode Guden. Du begär ännu mera? — Jag ville, att Spanien skulle få de ljufligafrukter 1 verlden. — Får gå, sade Vår Herre; man får väl göra något för sina vänner. Beviljadt. — Jag ville att Spanien måtte få den bästa regeringen i verlden. — Nej stopp! utropade Vår Herre, tvärt afbrytande honom, det är nog med det du har fått... vi måste spara något åt de andra också. Afslaget. St. Jago var envis, men Vår Herre gaf honom en vink om att återvinda till Compostella. St. Jago steg åter till häst och for af i galopp — och det tr orsaken, hvarför Spanien aldrig får en god regering. Spanjoren slog eld med sin flinta, tände sin cigarito, som slocknat, och började åter att röka. Vi få nu se, huru händelserna utveckla sig, och huruvida det sedermera har lyckats för St. Jago att af Vår Herre få det ynnestbevis, som han var oföreigtig nog att spara till den fjerde önskningen. ) Spanjorerna afbilda St. Jago på on häst i fullt galopp. 2 — NINE RR 2 mana Oo oo om w oe