den, Slutligen begaf sig på utsatt dag hvarje hel.
gon i vilg med sitt uppdrag. Kom så först St. Di-
onysius; han helsade icke på den himmelske fadren
genom att på vanligt sätt taga af sig hatten, nej,
han lyftade hufvudet af skuldrorna; detta var ett
fint sätt att påminna om det martyrskap, han för
sin tros skuld hade genomgått. Denna helsning
behagade ock synnerligen väl den gode Guden.
— Nå, sade han, du kommer från Frankrike?
— Ja, himmelske herre, svarade St. Dionysius.
— Hvad har du att bedja om för fransmännen?
— Jag anhåller om, att de måtte få den bista
här i hela verlden.
— Det vare dem beviljadt, sade den gode Guden.
Förtjust satte St. Dionysius åter hufvudet på sin
plats och aflägsnade sig.
Knappast var han borta, förrän den tjenstgörande
engeln anmälde St. Georg. — Låt honom komma
in, sade Vår Herre. — St. Georg kom in och lyf-
tade på jerugallret.
— Nå välkommen, min tappre riddare. Du kom-
mer väl på Englands vägnar, är deticke så? Hvad
önskar sig väl den stolta ön?
— Dess önskan, svarade St. Georg, är, att den
måtte få den ståtligaste flotta i hela verlden.
— Godt, sade Vår Herre, det må den få.
St. Georg, som hade fått, hvad han önskade, ned-
fällde hjelmgallret och gick. I dörren mötte han
St. Januarius.
— Goddag, helige biskop, sade Vår Herre; det
var roligt att se dig. Jag trodde nog att du skulle
bli italienarnes sändebud. Hvad har du fåttiupp-
drag att bedja mig om?
— Ått få de yppersta konstnärer i verlden.
— Det må de få, jag lofvar dem det, sade Vår
Herre. St. Januarius bad icke om mera, satte på
sig sin biskopsmössa och gick.
— Låt en annan komma in, sade Vår Herre.
— Herre, svarade engeln, det finns ingen mera
härute.
— Hvad, finns det ingen mera? Hvad gör då den
resande St. Jago, som alltid galopperar, men al-
drig kommer fram? )
— Herre, inföll engeln, jag ser honom dernere,
der, der!
— Dåsig som en spanjor, mumlade Vår Herre.
Nå, se der ir han iändtligen.
St. Jago kom andtruten, hoppade af hästen och
infann sig snart.
— Nåväl, herr ryttare, sade den gode Guden, låt
o88 höra, hvad du vill!
— Jag ville, sade St. Jago, pustande mellan
hvarje ord, jag ville, jag önskade, att Spanien
måtte få det mildaste klimat i hela verlden.
— Beviljadt! sade Vår Herre.
— Jåg ville...
— Är det ännu mera? afbröt Vår Herre honom.
— Jag ville, fortfor St. Jago, att Spanien måtte
få de vackraste qvinnor i verlden.
— Nå ja, det må gå. Jag samtycker tfven till
detta; det är beviljadt.
— Jag ville...
— Hvad, hvad! utropade den gode Guden. Du
begär ännu mera?
— Jag ville, att Spanien skulle få de ljufliga-
frukter 1 verlden.
— Får gå, sade Vår Herre; man får väl göra
något för sina vänner. Beviljadt. -
— Jag ville att Spanien måtte få den bästa re-
geringen i verlden.
— Nej stopp! utropade Vår Herre, tvärt afbry-
tande honom, det är nog med det du har fått...
vi måste spara något åt de andra också. Af-
slaget.
St. Jago var envis, men Vår Herre gaf honom
en vink om att återvinda till Compostella. St.
Jago steg åter till häst och for af i galopp — och
det tr orsaken, hvarför Spanien aldrig får en god
regering.
Spanjoren slog eld med sin flinta, tände sin ci-
garito, som slocknat, och började åter att röka.
Vi få nu se, huru händelserna utveckla sig, och
huruvida det sedermera har lyckats för St. Jago
att af Vår Herre få det ynnestbevis, som han var
oföreigtig nog att spara till den fjerde önskningen.
) Spanjorerna afbilda St. Jago på on häst i fullt galopp.
2 — NINE RR
2 mana Oo oo om w oe