Tillståndet i Osterrike.
Söndringen inom den österrikiska monarkien
fortgår efter naturens vanliga ordning, och få-
fänga visa sig de hoplappningsförsök på läng-
den vara, hvilka af de olika ministörerna gjorts
och göras för att hindra en upplösningsprocess,
som allt fortfarande genomgår endast sina na-
turliga stadier. Statskansleren Schmerling föll,
och med honom centralisationssystemet — för-
söken att i regeringens, husets Habsburgs och
de tyska staternas hand samla styrelsen öfver
den stora monarkiens många, vidt skiljda natio-
naliteter — i hvilket system han trodde sig se
det enda räddningsmedlet mot de heterogera
delarnes slutliga sönderspringande. Beust labo-
rerar nu med dualismen-- monarkiens skiljande
i två hälfter: den tyska och den ungerska —
med samma utsigt att misslyckas; hvad skall
väl komma härnäst? Den ungerska rikshalfvan
har man sökt ställa tillfreds genom att medge
densamma rättigheter att sjelf gifva sig lagar,
och man har gjort mera än så, ty man har
gifvit henne öfvervigt öfver de med henne sam-
manslagna, andra nationaliteterna. Men, må
man fråga, med hvilken rättighet qvarhåller man
då HÖssterrikes öfriga befolkning i det Sehmer-
lingka centralisat ionssystemets fjättrar — med
hvilken rättighet nekar man då dem den sjelf-
styrelse, som kommit Ungern till del? Svaret
är slående, ja, förkrossande för dem som gifva
det : den väsendtliga skillnaden ligger deri, att
huset Habsburg eger dessa folk och länder på
grund af eröfringens, styrkans, den egenmäktiga
annexionens rätt, på grund af arfsrätten, korte-
ligen, på grund af alla de rättigheter, som man
sammanfattar i uttrycket Med Guds Nåde!
Man har icke medgifvit Ungern sjelfstyrelse
derför att man erkänt folksuveräniteten såsom
grundval för den österrikiska statsförfattningens
nybyggnad, utan derför att Ungern händelsevis
för sig kunde åberopa en historisk rätt, den
gamla traditionen från den helige Stefans tid.
Vi för vår del äro nästan böjde för att tro,
att man med samma skäl skulle kunna hänföra
denna historiska rätt till Attila, ty följer man
en legitimitet tillbaka till dess ursprung, blir
alltid resultatet att någon våldsgerning ligger
till grund för densamma.
Med de andra nationaliteterna går man, som
sagdt, tillväga på annat sätt: I Böhmen experi-
menterar man med militärmaktens förmåga att
rädda monarkiens enhet; i Triest är man be-
tänkt på att försöka samma kur, och för att
ge innevånarne en liten försmak af densamma,
har man i förväg ditsändt en liten elitkår af —
54 poliskonstaplar från Wien. Med polackarna
i Galizien hoppas man att kunna göra proces-
sen kort, i det man smeker dem litet och sam-
tidigt hotar dem med införande af direkta val,
d. v. sg. med de galiziska böndernas bepröfvade,
synnerliga kärlek till jordegarne i landet. I
det trogna — om förtidigt eller försent, lemna
vi osagdt — Tyrolen med sin i otid alltför ka-
tolska landtdag är det tillfyllestgörande att man
i behaglig tid låter den kejserliga nådens sol
fördunklas af några lätta moln af missnöje ; och
de morske slavonerna i Krain, Kärntben och
Steiermark äro ännu icke någon makt — lika
litet som de sociala demokraterna i Wien, hvilka
man sökt att få bugt på genom kraftåtgärder,
såsom t. ex. att upprepade gånger neka dem
tillåtelse att afhålla en folkförsamling i Wien.
Men icke endast i den vestra halfvan, utan
äfven i sjelfva Österrike, som man ansåg våra
lugnadt och stadgadt samt ett monarkiens stöd,
gestalta sig förhållandena allt annat än gynn-
samt. Man har efter mycken möda slutligen
genom olikartade medel lyckats framställa en
medgörlig landtdag i Kroato-Slavonien, som gaf
sitt bifall till försoningen med Ungern, men ännu
är frågan om Fiume icke löst; den lidelsefullt
förda striden kommer väl slutligen attnödfalls-
vis afgöras genom ett kejserligt maktspråk, och
det är redan fråga om att tilldöma ungrarne