till att tänka på hvad innehållet bade att be-
tyda. När han nu utsade orden, fann han sjelf
att deras mening var ganska komisk; ty han
var icke disponerad att utstå så stora lidan-
den, ifall Låäriane vägrade honom de tusen
och åter tusen kyssarne.
Han hade god lust att utbrista i skratt och
betraktade dei unga damen, som också hade
hist att skratta, och som med en glad och vän-
lig min räckte horom sina håda händer.
Han satte nu etiketten helt och hället åsido
och, lydande sin naturliga känsla, föll han
henne om halsen samt kysste henne under om-
famningen på båda kinderna!
Härefter yttrade han följande, som han sjelf
hittade på:
— Goddag, min fru; jag ber er vilja mig
väl, ty ni synes mig vara en god menniska, och
jag håller redan af er.
Förlåt honom, sade markisen; han är ett
näturens barn...
— Det är just derför han behagar mig, gen-
mälde den sköna Lauriane; och jag frikallar
honom från skyldigheten att iakttaga öfliga
ceremotiier.
— Men nu skall ni tillfredsställa vår nyfi-
kenhet, sade herr de Beuvre till markisen.
Hvad betyder i sjelfya verket allt dettå, min.
granne? .Hvarifrån har denne gosse kommit?
Om han tillhör er, får jag gratulera er på det
aldra högsta; jag hade likväl icke trott att...
Man anmälde Wilhelm dVArs, som infunnit
sig, åtföljd af Louis de Villemort och en an
nan ung herre, hvilka kommit på besök till
herr dArs samma morgon, och för hvilka denne
omtalat den märkvärdiga upptäckten af Flori-
monds, son.
— Är det han? utropade Wilhelm, då han
inträdt och hans. ögon fallit på Mario. Ja, det
är- verkligen min Ule ziguenare. Men hvad
han nu är vacker! På min ära ger ban riktigt
.