Article Image
ligt, men ändock nordiskt uttryck, Taflan är väl tecknad, men egentligen mera dekorativt, och gör god effekt endast på något mer än vanligt afstånd. Vi föreställa oss, att det så behandlade konststycket lämpade sig bäst såsom freskomålning. Färgton och belysning äro serdeles effektfulla. Ett egendomligt guldskimmer hvilar öfver målarduken; Ögat tröttnar dock lätt vid taflan; och icke ginge det för sig, att en konstsamling, icke en gång ett större museum, innehölle mer än ett exemplar af en sålunda målad tafla: Af nu anförda målningar, af hvilka hvar och en är hållen i en alldeles serskild stil, så att målningssättet af den ena icke på något sätt erinrar om den andras, drages lätt den slutföljden, att artistens pensel varit egnad till experimentering för utrönande af den för densamma lämpligaste riktning; och föreställa vi oss, att de serskilda moderna målningsskolorna i Frankrike mer eller mindre tjerat som föredöme. Kung Sverres tåg öfver Kölen är egentligen ett landskapsstycke, en skogsinteriör, deri staffaget utgöres af krigare, som tåga fram emellan stammarne. Af akademiens elever erinra vi oss från utställningen åtskilliga taflor af hisforiskt inneHåll. Dessa få väl ej anses för annat än kostymbilder eller model!figurer, som sakna den sanna karakterön af historiemålning, om ock hos en eller annan det teatraliska momentet funrit uttryck. De ådagalägga emellertid samtligen vackra bemödanden inom en konstart, inom hvilken uti innevarande decennium ingen svensk målare hittills haft någon synnerlig framgång. Vv. Man må också ej förundra sig öfver att historiemålningen ej skjutit synnerlig tart. Den är nemligen, såsom vi redan vämnt, inom figurmålningens afdelningar den högsta och tillika den svåraste och, vare det i förbigående sagdt, den i jemförelse med nedlagda studier och omkostnader minst förstådda och minst betalade. — Genremålvingen ger oss bilder ur familjelifyet elter ur det borverliga lifvet, försatta i handling Porträttmålningen återger bilden af individen i dess individuella karakter och utan handling. Historiemålningen åter har till hufvudgaklig uppgift att framställa på duken folkets stora dater, i ärdamål att åt framtiden bevara nationens stora historiska minnen. Den skicklige historiemålaren bör vara icke mindre en god porträttör än en Jycklig genremålare, och dessutom innehbafvare af litterär bildning. Auspråken på en god historiemålare äro stora, — och de måste vara stora, i fall ej nutiden vill för sina historiska konstverk komma på skam inför den framtid, som skall bedöma dem och taga minnena af fädrens stora handlingar i arf. Spörjsmålet : har Sverige för närvarande någon utmärkt historiemålare? är väl berättigadt. Att döma efter det som föreligger, måste vi besvara trågan med nej, sedan vi ställt anspråken så högt, och kunna till och med tillägga, att den närvarande tiden i många stycken icke upphinner den förflutna, i fall man nemligen ej afser blott det tekniska i arbetet. Våra äldre, hädangångna konstnärer, dem man ofta är färdig att fråvkänra all förtjenst; ha dock efterlemnat åtskilliga ganska goda saker, förtjenta att vårdas och hågkommas. Inom den bibliska framställningen ega vi altartaflan i Kiara kyrka af Hoffman), deni Kungsholmens af Westin och den i Skeppsholmens af Sandberg; inom den fosterländskt-historiska den sistnämndes freskomålningar i Gustavianska grafkoret uti Upsala Domkyrka, att ej nämna Slaget vid Hogland af Krafft, Gustaf III och hansbröder i öfvervagn om en fältt: gsplan af Roslin, m. fl. Vi kunde tillägga Marie Antoinette med gina båda bärn, promenerande i Trianons park, af Wertmuller, fom dock snarare är en karaktersbild, m. fl. Vimedgifva gerna, att Westins a saknar falländning i teckningen och addbergs tillbörlig mjukhet o. s. v. Men uti dessa konstverk finnes alltid en tanke, som är mäktig och stor, eller enkel och lättfattlig. Den drar åskådaren till sig, fastän denna tanke icke är klädd uti den nu öfliga konstdrägten, som än kan vara kokett till snitt eller färg, än grof och materielt rå. Så mycket måste dock medgifvas, att de fämda hädangångna artisterna — en och annan var elev af David — stodo särdeles högt, kanske voro mästare inom den konstskola; som på deras tid beherrskade verlden. Denna konstskolas målningssätt bör ingalunda tjena oss till förebild, ty dess principer äro oriktiga. Men klandret må drabba skolan och endast i ringare mån de svenska konstnärerna, som hörde till densåmma och ej förmådde skilja sig från den och bryta åt sig en annan väg. LF ÖSRERAS 4) Kristi nedtagning från korsett, målad i Rom

3 november 1868, sida 3

Thumbnail