ligt, men ändock nordiskt uttryck, - Taflan är
väl tecknad, men egentligen mera dekorativt,
och gör god effekt endast på något mer än van-
ligt afstånd. Vi föreställa oss, att det så be-
handlade konststycket lämpade sig bäst såsom
freskomålning. Färgton och belysning äro ser-
deles effektfulla. Ett egendomligt guldskimmer
hvilar öfver målarduken; Ögat tröttnar dock lätt
vid taflan; och icke ginge det för sig, att en
konstsamling, icke en gång ett större museum,
innehölle mer än ett exemplar af en sålunda
målad tafla:
Af nu anförda målningar, af hvilka hvar och en
är hållen i en alldeles serskild stil, så att mål-
ningssättet af den ena icke på något sätt erin-
rar om den andras, drages lätt den slutföljden,
att artistens pensel varit egnad till experimen-
tering för utrönande af den för densamma lämp-
ligaste riktning; och föreställa vi oss, att de
serskilda moderna målningsskolorna i Frank-
rike mer eller mindre tjerat som föredöme.
Kung Sverres tåg öfver Kölen är egentli-
gen ett landskapsstycke, en skogsinteriör, deri
staffaget utgöres af krigare, som tåga fram
emellan stammarne.
Af akademiens elever erinra vi oss från ut-
ställningen åtskilliga taflor af hisforiskt inne-
Håll. Dessa få väl ej anses för annat än kostym-
bilder eller model!figurer, som sakna den sanna
karakterön af historiemålning, om ock hos en
eller annan det teatraliska momentet funrit ut-
tryck. De ådagalägga emellertid samtligen
vackra bemödanden inom en konstart, inom hvil-
ken uti innevarande decennium ingen svensk
målare hittills haft någon synnerlig framgång.
Vv.
Man må också ej förundra sig öfver att hi-
storiemålningen ej skjutit synnerlig tart. Den
är nemligen, såsom vi redan vämnt, inom figur-
målningens afdelningar den högsta och tillika
den svåraste och, vare det i förbigående sagdt,
den i jemförelse med nedlagda studier och om-
kostnader minst förstådda och minst betalade. —
Genremålvingen ger oss bilder ur familjelifyet
elter ur det borverliga lifvet, försatta i hand-
ling Porträttmålningen återger bilden af indi-
viden i dess individuella karakter och utan hand-
ling. Historiemålningen åter har till hufvud-
gaklig uppgift att framställa på duken folkets
stora dater, i ärdamål att åt framtiden bevara
nationens stora historiska minnen. Den skick-
lige historiemålaren bör vara icke mindre en
god porträttör än en Jycklig genremålare, och
dessutom innehbafvare af litterär bildning. Au-
språken på en god historiemålare äro stora, —
och de måste vara stora, i fall ej nutiden vill
för sina historiska konstverk komma på skam
inför den framtid, som skall bedöma dem och
taga minnena af fädrens stora handlingar i arf.
Spörjsmålet : har Sverige för närvarande nå-
gon utmärkt historiemålare? är väl berättigadt.
Att döma efter det som föreligger, måste vi besvara
trågan med nej, sedan vi ställt anspråken så högt,
och kunna till och med tillägga, att den när-
varande tiden i många stycken icke upphinner
den förflutna, i fall man nemligen ej afser
blott det tekniska i arbetet. Våra äldre, hä-
dangångna konstnärer, dem man ofta är färdig
att fråvkänra all förtjenst; ha dock efterlemnat
åtskilliga ganska goda saker, förtjenta att vår-
das och hågkommas. Inom den bibliska fram-
ställningen ega vi altartaflan i Kiara kyrka af
Hoffman), deni Kungsholmens af Westin och
den i Skeppsholmens af Sandberg; inom den
fosterländskt-historiska den sistnämndes fresko-
målningar i Gustavianska grafkoret uti Upsala
Domkyrka, att ej nämna Slaget vid Hogland
af Krafft, Gustaf III och hansbröder i öfver-
vagn om en fältt: gsplan af Roslin, m. fl.
Vi kunde tillägga Marie Antoinette med gina
båda bärn, promenerande i Trianons park, af
Wertmuller, fom dock snarare är en karakters-
bild, m. fl. Vi- medgifva gerna, att Westins
a saknar falländning i teckningen och
addbergs tillbörlig mjukhet o. s. v. Men uti
dessa konstverk finnes alltid en tanke, som är
mäktig och stor, eller enkel och lättfattlig. Den
drar åskådaren till sig, fastän denna tanke icke
är klädd uti den nu öfliga konstdrägten, som
än kan vara kokett till snitt eller färg, än grof
och materielt rå. Så mycket måste dock med-
gifvas, att de fämda hädangångna artisterna —
en och annan var elev af David — stodo sär-
deles högt, kanske voro mästare inom den konst-
skola; som på deras tid beherrskade verlden.
Denna konstskolas målningssätt bör ingalunda
tjena oss till förebild, ty dess principer äro
oriktiga. Men klandret må drabba skolan och
endast i ringare mån de svenska konstnärerna,
som hörde till densåmma och ej förmådde skilja
sig från den och bryta åt sig en annan väg.
LF ÖSRERAS
4) Kristi nedtagning från korsett, målad i Rom