flink, när det gäller, skulle han nog trösta mig, sade markisen till sig sjelf. Men så stor var hans medgörlighet mot den trogne betjenten, att han skulle ha låtsats sofva hela dagen, om denne fordrat det. Han förblef liggande ända till klockan nio, utan att någon kom in till honom; när då hungern och oron började bli odrägliga, utbrast han: — Nej! men hvad tänker Adamas på? Mina gäster torde snart vara här. Vill han ätt jag skall visa mig för dem i nattrock och med denna gulbleka hy? Omsider inträdde Adamas. — Ack! var lugn, herr markis! utropade han. Tror ni mig i stånd till att glömma bort er? Det är ingen brådska. Ni får ej främmande förrän klockan två på eftermiddagen; det har fru de Beuvre låtit säga mig. — Dig, Adamas? — Ja, just mig, herr markis. Jag fick den idn att skicka ett ilbud till henne med underrättelse att ni ville bereda henne en stor öfverraskning, men att ni ännu ej hade allt som behöfdes i ordning. Jag tog skulden härtill på mig och anhöll i största ödmjukhet att hon icke skulle komma förrän vid den tid jag nyss uppgaf; och jag förklarade derjemte att det var er önskan att hon och hennes herr fader skulle stanna qvar öfver natten här på slottet, samt att jagten skall ega rum i morgon, — Hvad har du gjort, olycklige! Hon tror mig nu vara från förständet eller åtminstone lida brist på lefnadsvett. . — Nej, visst icke, herr markis. Hon upptog saken mycket väl, sägande att allt hvad ni gör är förestafvadt af klokhet eller galanteri. — Således, min vän, behöfva vi inte... — Inte alls oroa oss, herr markis; nej, inte