flink, när det gäller, skulle han nog trösta mig,
sade markisen till sig sjelf.
Men så stor var hans medgörlighet mot den
trogne betjenten, att han skulle ha låtsats sofva
hela dagen, om denne fordrat det.
Han förblef liggande ända till klockan nio,
utan att någon kom in till honom; när då
hungern och oron började bli odrägliga, ut-
brast han:
— Nej! men hvad tänker Adamas på? Mina
gäster torde snart vara här. Vill han ätt jag
skall visa mig för dem i nattrock och med
denna gulbleka hy?
Omsider inträdde Adamas.
— Ack! var lugn, herr markis! utropade
han. Tror ni mig i stånd till att glömma bort
er? Det är ingen brådska. Ni får ej främ-
mande förrän klockan två på eftermiddagen;
det har fru de Beuvre låtit säga mig.
— Dig, Adamas?
— Ja, just mig, herr markis. Jag fick den
idn att skicka ett ilbud till henne med under-
rättelse att ni ville bereda henne en stor öfver-
raskning, men att ni ännu ej hade allt som be-
höfdes i ordning. Jag tog skulden härtill på
mig och anhöll i största ödmjukhet att hon
icke skulle komma förrän vid den tid jag nyss
uppgaf; och jag förklarade derjemte att det
var er önskan att hon och hennes herr fader
skulle stanna qvar öfver natten här på slottet,
samt att jagten skall ega rum i morgon,
— Hvad har du gjort, olycklige! Hon tror
mig nu vara från förständet eller åtminstone
lida brist på lefnadsvett. .
— Nej, visst icke, herr markis. Hon upp-
tog saken mycket väl, sägande att allt hvad
ni gör är förestafvadt af klokhet eller ga-
lanteri.
— Således, min vän, behöfva vi inte...
— Inte alls oroa oss, herr markis; nej, inte