iån, Af en Jupitersfiguri Vatikanen gjorde har
en Oden. Thor blef en klumpig Herkules och
Balder en svag efterhärmning af Thorvaldsens
Kristus. Det berättas, att Fogelberg hade stu-
derat typen för en Thor under loppet af icke
mindre än 26 år, under hvilken tid han lärer
gjort öfver femhundra olika teckningar och
skizzer för denna staty.
Vår mytologi är i allmänhet hvarken plastisk
eller pittoresk; och målarne hafva derföre mis3-
lyckats icke mindre ofta än bildhuggarne. Sä-
kert är att konstförebilder för den nordiska
mythologien ännu saknas och att den sköna kon-
sten icke kan finna det skönt, att mennisko-
kroppen framställes behängd med tunga kläder,
så att till och med fötterna döljas af pjäxor,
eller att figurerna omgifvas af otympliga emble-
mer. Må man icke låta förvilla sig. Vår nor-
diska forntids saga, myth och hjeltedikt låta
ej allo behandla sig at de bildande konsterna.
Man har också mer eller mindre misslyckats,
derför att man i denna forntid mera sett den
råa kraften, den okufliga styrkan, den handfasta
hjelten eller den obetvingliga jätten, och nästan
förbisett hvad uti norden fanns ljuft och mildt,
melankoliskt begrundande eller underbart leende.
För den gråa Norden glömde man den skära,
för den bitande vintren den tempererade som-
maren, för det isiga fjället den grönklädda kul-
len och för den stormande böljan den lugna
vågen. Tvenne af nordens utmärkta målare,
dansken Constantin Hansen och vår svenska
Blommår (till hvilken sednare vi återkomma)
hafva varit de mest framstående målarne inom
hvar sin olika sida af nordens lynne. Den förre
valde det kraftfulla — och misslyckades, den
sednare det ljufva och milda och — lyckades.
Inom skulpturen har Molin uti sin Fontän med
framgång vändt sig till den sednare sidan. Likaså
Qvarnström. Det kraftfulla är ej heller i och
för sig sjelft skönt, sedt från den sköna kon-
stens synpunkt.
Vi föreställa oss, att Winges kartonger, derå
hufvudena för öfrigt äro för små, skulle, utförda
i färg, icke blifva sköna. Det strider emot
mennisko-naturens uppfattning, således ock emot
konstens id, att det osköna kan blifva skönt.
Den konstnär, som äflas att arbeta åt det hål-
let och emot denna lag, löper fara att förstöra
sitt eget skönhetssinne, och detta desto mera,
ju ihärdigare han går fram på denna väg.
Winge har under det sednaste decenniet åstad-
kommit en vacker tafla. Den bär årtalet 1865.
Vi mena Loke och Sigyn, — ett ämne, som
förut varit behandladt af Blommår. Detta konst-
stycke, som onekligen är Winges bästa, har
blifvit på goda skäl inköpt af staten och upp-
satt i Nationalmuseum. De kolossala, men än-
dock vackra figurerna på denna tafla (hvars
blindram är nära 6 alnar hög och öfver 41, alnar
bred) äro vittnen om förmåga af säker teckning
och god uppfattning. Loke är alldeles ypperlig i sin
förkortning. Man kan dock om honom anmärka
att nan är mera plastisk än pittoresk. Det
är nästan som om en bildhuggare hade målat
honom. (Forts.)