iån, Af en Jupitersfiguri Vatikanen gjorde har en Oden. Thor blef en klumpig Herkules och Balder en svag efterhärmning af Thorvaldsens Kristus. Det berättas, att Fogelberg hade studerat typen för en Thor under loppet af icke mindre än 26 år, under hvilken tid han lärer gjort öfver femhundra olika teckningar och skizzer för denna staty. Vår mytologi är i allmänhet hvarken plastisk eller pittoresk; och målarne hafva derföre mis3lyckats icke mindre ofta än bildhuggarne. Säkert är att konstförebilder för den nordiska mythologien ännu saknas och att den sköna konsten icke kan finna det skönt, att menniskokroppen framställes behängd med tunga kläder, så att till och med fötterna döljas af pjäxor, eller att figurerna omgifvas af otympliga emblemer. Må man icke låta förvilla sig. Vår nordiska forntids saga, myth och hjeltedikt låta ej allo behandla sig at de bildande konsterna. Man har också mer eller mindre misslyckats, derför att man i denna forntid mera sett den råa kraften, den okufliga styrkan, den handfasta hjelten eller den obetvingliga jätten, och nästan förbisett hvad uti norden fanns ljuft och mildt, melankoliskt begrundande eller underbart leende. För den gråa Norden glömde man den skära, för den bitande vintren den tempererade sommaren, för det isiga fjället den grönklädda kullen och för den stormande böljan den lugna vågen. Tvenne af nordens utmärkta målare, dansken Constantin Hansen och vår svenska Blommår (till hvilken sednare vi återkomma) hafva varit de mest framstående målarne inom hvar sin olika sida af nordens lynne. Den förre valde det kraftfulla — och misslyckades, den sednare det ljufva och milda och — lyckades. Inom skulpturen har Molin uti sin Fontän med framgång vändt sig till den sednare sidan. Likaså Qvarnström. Det kraftfulla är ej heller i och för sig sjelft skönt, sedt från den sköna konstens synpunkt. Vi föreställa oss, att Winges kartonger, derå hufvudena för öfrigt äro för små, skulle, utförda i färg, icke blifva sköna. Det strider emot mennisko-naturens uppfattning, således ock emot konstens id, att det osköna kan blifva skönt. Den konstnär, som äflas att arbeta åt det hållet och emot denna lag, löper fara att förstöra sitt eget skönhetssinne, och detta desto mera, ju ihärdigare han går fram på denna väg. Winge har under det sednaste decenniet åstadkommit en vacker tafla. Den bär årtalet 1865. Vi mena Loke och Sigyn, — ett ämne, som förut varit behandladt af Blommår. Detta konststycke, som onekligen är Winges bästa, har blifvit på goda skäl inköpt af staten och uppsatt i Nationalmuseum. De kolossala, men ändock vackra figurerna på denna tafla (hvars blindram är nära 6 alnar hög och öfver 41, alnar bred) äro vittnen om förmåga af säker teckning och god uppfattning. Loke är alldeles ypperlig i sin förkortning. Man kan dock om honom anmärka att nan är mera plastisk än pittoresk. Det är nästan som om en bildhuggare hade målat honom. (Forts.)