förlägenhet, genmälde Bois-Dor. Mitt folk
skall få bära liket till karmeliterklostret i La
Chåtre; der bereder man nog en hviloplats åt
den uslingen. Jag ämnar icke dölja för någon
hvad jag nu gjort, så mycket mindre som det
återstår mig att bestraffa den andre mördaren.
Men vid fullgörandet af denna obehagliga pligt
skulle jag ej kunna förblifva kallblodig, hvadan
jag ämnar öfverlemna det obehagliga bestyret
åt fogden i orten, dervid rekommenderande
bofven till. det strängaste straff, lag stadgar.
Adamas, du skall föra honom till fogden...
Men hvar är min trogne Adamas?
— Ni skall ej behöfva stanna i något slags
— Ack! herre, svarade Adamas med ihålig
stämma, jag är här tätt bredvid er och mår
mycket illa. Ett ögonblick trodde jag att ni
var död och det synes mig nästan som hade
jag sjelf varit död en fjerdedels timma. Skicka
mig icke bort; jag bar ej mera några ben, och
jag måste bestämdt bära en qvarnsten i huf-
vudet.
— Jaså, står det så till med dig, min stac-
kars vän; vi få väl då lof att skicka någon
annan. Jag sade dig ju på förhand, att du
icke längre är i den ålder, då man tål vid häf-
tiga sinnesrörelser.
Markisen vände åter till hästarne, medan de
öfriga upplyftade liket och insvepte detsamma
i en kappa; men fången sökte han förgäfves.
Man hade ej haft den försigtigheten att binda
hans ben; och under den allmänna bestörtnin-
gen och villervallan hade han begagnat till-
fället att fly, då de flesta af betjenterna, oro-
liga för utgången af duellen, nalkats stridsplat-
gen, lemnande åt två kamrater att hålla hä-
starne. Dessa fingo härigenom naturligtvis
mycket att sköta och kunde ej på samma gång
ha ett vaksamt öga på fången.
— Var luzn, herr markis, sade Aristandre åt
Bois-Dor6, En man som har händerna bundna